Jag trodde inte mina ögon

Det är som sagt många humlor i vår trädgård nu. I förmiddags satt jag på huk framför min stäppsalvia, som är en av favoriträtterna på humlemenyn, och studerade de tre olika humlearter som just då befann sig i blommorna när min uppmärksamhet fångades av en rörelse i gräset till höger om mig.

En liten humla kom traskande på den hårda jorden mellan de enstaka torra grässtråna. Svart, med röd rumpa. Och gul krage. Och gul nos. Och – inga vingar.

Jag trodde inte mina ögon. Det var den lilla godmodiga, vinglösa ängshumlehanen! Som jag räddat två dagar tidigare! Som jag satte i salvian, som sen försvann och som jag trott strukit med för länge sen! Här kom han traskande, en halvmeter ifrån det ställe jag sist såg honom, vid god vigör och såg ut som om han var på en lättsam söndagspromenad!

Till saken hör att det igår eftermiddag dragit in ett ofantligt åskväder över oss med 10 mm regn på en timme. Jag råkade vara på promenad vid tillfället och blev helt genomdränkt. Den här humlekillen borde ha spolats bort och drunknat på nolltid. Och så kom han gående här som om inget hänt och allt var frid och fröjd!

Man kan ju inte låta bli att skratta. Hur var detta ens möjligt? Den här killen trotsar verkligen allt. Han ger inte upp. Det är helt otroligt.

Han fick hänga i salvian ett tag igen medan jag gick in och blandade till sockerlösning. Igen. Någon sorts firande, kan man väl kalla det. Den här gången var han inte lika utsvulten, utan lessnade fort på sockerklägget och började traska ner för tallrikens kant tillbaka till gräset. För att undvika eventuella olyckor (jag skulle klippa gräsmattan inom kort) satte jag upp honom i salvian igen. Han tog ett grepp om blomstängeln med sina mellanben, sen hängde han där och putsade sig med de övriga fyra benen. Mätt och nöjd i solen.

Jag blev sittande en stund för att studera honom. Vilken liten överlevare. Nog för att humlor är envisa, men denna lilla humla tog verkligen priset.

Småskrattande för mig själv gick jag in med min sockerkletiga tallrik. När jag sen en stund senare gick förbi på väg att hämta gräsklipparen kastade jag ett öga i salvian där jag lämnat honom. Och kunde konstatera att han var borta.

Men han dyker säkert upp igen. Han tycks ju göra det.

Detta inlägg publicerades i Humlor och märktes , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Jag trodde inte mina ögon

  1. Anki skriver:

    Lilla ängshumlekillen … verkligen en med livsvilja! 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.