Dags att ge upp?

Inom kort kommer jag att säga samma sak som jag brukar säga så här års när det gäller humlor: jag ger snart upp. Det är för svårt. De följer inte reglerna. Hur svårt kan det vara, liksom? Är man av en viss art ska man se ut på ett visst sätt. Vissa färger i rätt ordning. Vita rumpor, gula ränder. Röda rumpor, inga ränder. Bruna ränder, bruna rumpor. Och så vidare. Tämligen enkelt. Men nej. Så gör de inte. Det finns ju Undantag. Naturligtvis. Särskilt så här års, när arbetarna börjar bli slitna och färgerna blekta. Då kan de plötsligt se ut som en helt annan art. Det är inte schysst mot oss humlestuderare. Man har ingen chans.

Just nu brottas jag med den här liraren:

Eller lirarinnan, ska jag väl säga. För jag är tämligen säker på att det är en drottning av något slag eftersom hon är så stor. Och inte samlar pollen, som arbetarna gör. Och för att det finns flera likadana. Ett par tre stycken som av och till kravlar runt i honungsfacelian på min baksida. Inga andra blommor. Bara den.

Så jag försökte förstås ta reda på vilka de är, dessa drottningar. Jag kände inte alls igen färgerna. Svart och beigebrunt, lite randig bakkropp. Vad skulle det kunna vara? Jag gissade på någon sorts snylthumla. Ängs- eller åkersnylthumla. Eftersom jag har så gott om ängs- och åkerhumlor. Men nej. Helt andra färger. Då försökte jag med någon av de vanliga sociala humlorna. Hmmm, möjligen vallhumla kanske? Går i svart och brunt och – ha! – gillar honungsfacelia! Den måste det väl vara? Men det visade sig att den är brutalt sällsynt. Endast ett par samhällen och som hittats nere i södra Sverige på senare år. Så nä. Inte vallhumla heller. Blädder, blädder i humleböckerna. Suck och stön. Jäkla humlor.

Men nu tror jag att jag har kommit på en hyfsad artbestämning. Trädgårdshumla. De kan tydligen ha väldigt varierande färgsättning. De brukar vara svarta och gula, men kan anta beige färgton också. Och dessutom förekommer melanism (att färgpigment saknas). Vid melanism blir humlan antingen svart eller får andra nyanser än sin grundfärg. Det vill säga det är tydligen ok att se ut hur som helst. Rentav som en helt annan art. Det övergår mitt förstånd hur entomologerna då kan artbestämma rätt. Hur ska man veta om det är en originaltecknad humla av en art eller en melanistisk fuskare av en annan art? Förmodligen kan man räkna antalet hår på bakbenen eller käkarnas längd i förhållande till antennerna eller något annat detaljerat biologiskt knepigt. Vilket jag inte tänker göra. Pillra runt i humla, alltså. För det är lite som falsk varudeklaration, tänker jag. Man ska se ut som det man är. Inte som något annat.

Därför funderar jag på att hädanefter hänföra alla humlor jag inte kan artbestämma till att vara melanistiska trädgårdshumlor. För att ge igen lite, liksom.

Annons