Hopp med dödlig utgång

Nu är de här igen, alla gräshopporna. Och vårtbitarna. Häromdagen såg jag en grå vårtbitare på altanen (vilket fler verkar råka ut för, att döma av alla träffar jag haft de senaste dagarna på mitt tidigare inlägg om grå vårtbitare) och gräsmattan fullkomligt vibrerar av alla små gräshoppor. De far åt alla håll när man kommer trampande. De är precis överallt. Vilket innebär risker för dem. Ibland förenat med livsfara. Och alla klarar sig inte.

Vilket var vad som hade hänt en stackars liten hoppa häromkvällen.

Det hade varit en varm och solig dag. Jag klev ut på förstukvisten för att vattna alla blomkrukorna på framsidan. De två stora vattenkannorna står alltid fyllda och redo på verandan för det ändamålet. Jag fattade tag i den ena kannan och lyfte. I och med det kom vattnet i gungning inne i kannan. Små frön och annat som blåst ner i kannan under dagen virvlade runt på ytan, passerade vattenpåfyllningshålet och drev iväg igen. Men mitt bland allt lövskräp kom något helt annat drivande. En liten gräshoppa. Den låg på sidan, frambenen invikta, bakbenen utsträckta bakom sig, guppande på vattenytan.

Herrejösses! Arma liten! Den måste ha hoppat upp på verandan och ramlat ner i vattenkannan av misstag. Jag ställde snabbt ner kannan igen, körde ner handen och skopade upp den lilla hoppan, hoppades och bad att det inte skulle vara försent.

Men det var det förstås. Den hade drunknat. Den lilla, glada, livfulla gräshoppan hade trillat ner i vattenkannan, utan möjlighet att komma upp. Hur den än hade sparkat med sina kraftiga bakben kom den ingenstans. Det gick ju inte att ta spjärn mot vatten.

Jag blev alldeles tårögd. Arma liten. Undrar hur länge den hade kämpat, förgäves. Om jag bara varit lite snabbare med att ge mig ut och vattna, så kanske den hade varit vid liv. Jag bar ner den lille stackaren och la honom i gräset invid trappan. Han skulle i alla fall få vila i sin rätta miljö. Det kunde jag göra åtminstone.

Jag stod tyst och betänkte livets skörhet och livsglädjen hos en liten gräshoppa en stund. Så försökte jag släppa det, klev upp för trappan för att komma igång med det som skulle göras. Jag tog tag i vattenkannan ännu en gång. När jag gjorde det råkade jag stöta till den andra kannan, varpå vattnet började bölja runt därinne. Min blick föll på vattenytan – om det ramlat ner djur i den ena kannan var det väl inte omöjligt att….? Och just då hände samma sak igen. En liten gräshoppa kom drivande fram på vattenytan i den andra kannan, liggande på sidan, bakbenen utsträckta bakom sig. Nää! Inte en till! Det här började ju likna massmord!

Jag stack ner handen även i denna kanna, och började försiktigt lyfta upp den lilla hoppan. Då sparkade den! Den sparkade med bakbenen! Den levde! Jag blev så överraskad att jag ryckte till och tappade den. Den drev iväg in i kannan, bortom synhåll. Nej! Jag körde ner handen igen, längre in och kände försiktigt runt strax under ytan. Någon sekund senare kom hoppan fram i ljuset igen, guppande på vattenytan, sprattlande med sina bakben. Nu var jag snabbare och skopade snabbt upp hoppan i handen och lyfte upp den ur vattenkannan.

Sproing! Det gick på mindre än en tiondels sekund. Jag kände ett litet tryck mot handflatan och sen var den borta. Spårlöst. Så fort den hade fått fast mark under fötterna hade den hoppat iväg. Men var blev den av? Den syntes inte till någonstans. Jag tittade ner i kannan igen. Den trillade väl inte ner igen? Det gick ju så fort! Jag stack faktiskt ner handen igen och trevade runt. Bara för säkerhets skull. Men nej. Ingen hoppa där. Jag pustade ut. Uppenbarligen hade den lyckats ta ett rejält hopp ut från verandan, utom synhåll. Lille vän. Den måste ha varit skräckslagen.

Jag tog upp kannan och började vattna. När kannan väl var tom lyfte jag upp den och granskade den noga invändigt, återigen för att försäkra mig om att det verkligen inte låg någon liten gräshoppa kvar därnere. Och nej. Det gjorde det inte.

Det blev en vattning med dramatik. Två vattenkannor, två gräshoppor. En överlevde, en inte. Ibland är livet orättvist. Det finns många faror för en liten gräshoppa. Jag är glad att jag kunde rädda en åtminstone.

Gräshoppa, i trygghet långt borta från vattenkannor

Nu funderar jag på vad jag kan göra för att undvika att det händer igen. Mina nerver klarar inte fler såna här vattningar.

Annons