På kant med kantnepeta

I lördags gjorde jag slag i saken. Även om det först höll på att inte bli något slag eftersom det regnade hela förmiddagen, men framåt lunch höll det äntligen upp. Därmed dags för trädgårdsarbete. Denna ständiga helgsysselsättning för en husägare. Nåväl. Denna gång var planen att äntligen få ner mina frön av kantnepeta i jorden. Det är tydligen bra att fröså även sensommar eller tidig höst, inte bara på våren, för snabbare blomning året därpå. Det låter bra. Ju fortare de börjar blomma, desto bättre för mina humlor. För som vanligt är det ju därför jag bemödar mig om att fröså. För att få blommor till mina humlor.

För dem av er som inte vet ser kantnepetan ut så här:

Kantnepeta
Foto: http://vaxtforum.se

Lila, en halvmeter höga, och vilt uppskattade av humlor och katter. (Kantnepeta kallas även kattmynta. Ni som är kattägare vet vad som händer när en katt får skott på kattmynta.) Och de är vackra kantväxter i trädgården. Win för alla, liksom.

Så jag grävde fram spade, skottkärra, en säck planteringsjord och min lilla fröpåse och parkerade mig där jag hade tänkt köra ner fröna. Vilket var längs kanten på den grusade uppfarten, på motsatt kortsida mot där salviorna står. På sikt kommer alltså bilen att bli omringad av lila blommor. Säg inget till maken.

Hur som helst. Lite innantilläsning gjorde gällande att fröna skulle sättas med 5 cm mellanrum, och med 0 cm sådjup. Kändes ju enkelt. Jag satte igång med att måtta upp en ränna, någon decimeter bred, drygt 1 meter lång. Det skulle väl räcka, tänkte jag. Det var ju inte så många frön i påsen. Jag satte igång att gräva, öste upp den uppgrävda lerjorden i skottkärran och öste ner planteringsjord från säcken i den nygrävda rännan. Sen öppnade jag fröpåsen.

Och herrejesses vad små fröna var! Knappt hälften av ett vallmofrö, ungefär. Pytte. Jag hällde ut ett gäng i handflatan och försökte komma underfund med hur jag skulle få upp bara ett i taget. Med lite pill gick det.

Frö efter frö släppte jag ner i min jordränna, rätt antal och rätt avstånd. Förflyttade mig sakta knäledes framåt, längs rännan. Och så kom jag till slutet av min ränna. Trevligt. Det var bara det att det var en väldans massa frön kvar. Hm. Jag hade tydligen underskattat fröåtgången. Trots att det inte tyckts vara så många frön i påsen, såg det inte ut som om det hade minskat någonting. Hm. Det var bara att gräva vidare. Tydligen skulle jag få en längre kantplantering än jag trott. Tja. Det kunde ju vara trevligt.

Till verket. Jag grävde lite till. Lite mer och längre. Lika bra att ta till lite extra den här gången, tänkte jag. Upp med lerjord, i med planteringsjord. Ner med spade, upp med fröpåse, i med frön. Rätt antal, rätt avstånd. Förflyttning sidledes. Samma procedur.

Och samma slutresultat. Återigen fann jag mig sittande vid slutet av rännan, med slut på rabatt men inte slut på frön. Suck. Detta tog ju tid, verkligen. Hur många jäkla frön var det egentligen i den där påsen? De hade ju sett så få ut? Jag fiskade upp fröpåsen och granskade baksidan noga. Och där, ganska långt ner, stod det:

”Åtgång: räcker till ca 350 plantor”.

350!?!

Jag gjorde ett snabbt överslag i huvudet. Om jag sådde enligt instruktionerna, med ett frö i taget och 5 cm mellanrum, skulle min kantnepetakant fortsätta långt förbi kanten på uppfarten, ut i gräsmattan, förbi garaget och upp i ängen på baksidan. Tvärs över hela tomten alltså. En smula längre än planerat.

Så jag fattade ett snabbt beslut. Eller en kompromiss. Jag hade hållit på en timme redan, i gassande sol. Knäna värkte av att sitta i singlet. Svetten rann från hårfästet. Magen kurrade. Utifrån min lust att gräva ännu längre (vilken var i stort sett obefintlig) parad med insikten om att inte samtliga frön skulle gro (för det gör de aldrig) vilket skulle orsaka slumpvisa hål i blomraden, beslöt jag mig för att gräva bara en sista meter i kombination med att så en smula tätare. Om nu allt mot förmodan skulle gro fanns en praktisk lösning på det problemet: gallring. Jag skulle inte få 350 plantor men ärligt talat kändes det inte heller helt nödvändigt.

Att inte så samtliga frön var inte ett alternativ. Det kändes taskigt. Lite som ett slumpmässigt urval av vilka som skulle få chansen att få komma i jorden. Hela grejen med att vara frö, och sen skulle man bli snuvad på målsnöret. Nej, alla skulle med.

Mer grävande, mer lerjord upp i skottkärran och så det sista i jordsäcken ner i rännan. Och sen i med kvarvarande frön. Dem som återstod i handflatan – vilket lik förbannat fortfarande var en ansenlig mängd – när jag kom till slutet av rännan skakade jag slumpvis ut någon annanstans i rännan. Mitt såtålamod hade nått sin gräns.

Så här blev resultatet. En prydlig jordsträng full med kantnepetafrön. Pust. Nu återstår bara att se om de tar sig. Och hur många som gör det. Det kan nog bli trångt på vissa ställen, misstänker jag.

Men jag gjorde det i alla fall. Kantnepetan är i jorden. Halleluja.