Dialog om en vårtbitare

– Vad var det nu du gastade om? frågade maken lite surt när han kom ut från badrummet. Vi ska ju åka strax. Du är ju inte klar än!
– Det var en grå vårtbitare på väggen i mitt rum, svarade jag glatt. En liten bebis! En vårtbitarbebis!
– En vårtbitarbebis? frågade maken skeptiskt. Var det därför du öppnade ytterdörren?
– Ja, det är klart, svarade jag. Jag fångade in den lilla rackaren så jag kunde släppa ut den. Den ska ju inte vara inomhus.
– Hm, sa maken.
– Vad är det nu då? frågade jag milt, väl vetande om jag återigen hade prövat hans tålamod på något sätt.
– Det jag hörde var ”Åh så gullig!” följt av rasslande och sen en ytterdörr som öppnades och stängdes. Sist jag såg dig sprang du omkring i underkläderna. Jag trodde du hade fått syn på en hundvalp eller något annat ute på gatan och sprungit ut, glömsk av hur du var klädd.
–  Hahahaha! gapskrattade jag. En hundvalp? Skulle jag gå igång så på en hundvalp att jag sprang ut halvnaken?
– Nä, kanske inte, men en vårtbitare kanske räckte?
– Mhm, du är rolig du. Förvisso fick den mig att springa ut, men jag hade faktiskt kläder på mig vid det laget.
– (mutter)
– Den var faktiskt jättesöt, vårtbitarbebisen. Jag tog ett kort, med mitt finger med, bara så man skulle se hur himla liten den var. Bara en knapp centimeter. Vill du se?
– Nej tack. Det vore bra om vi kunde komma iväg någon gång istället.
– Det är du som tjafsar. Jag släppte bara ut en vårtbitare.
– Du och dina insekter.

Annons