Än finns det några kvar

Det är september nu, med för årstiden ovanligt kalla nätter. Därtill många och myckna regnväder de senaste dagarna. Detta innebär att säsongen för årets humlor närmar sig sitt slut. Men än finns det några tappra humlor kvar.

Igår när jag rensade ogräs längs den halvdöda häcken (inför bytet av de heldöda buskarna till nya hellevande buskar ska man tydligen rensa bort annan växtlighet för att åstadkomma så bra groförutsättningar som möjligt) möttes jag av ett och annat surr av några trötta humlor i mina halvt överblommade honungsfacelior. De är slitna nu, humlorna. Blekta, med avskavd päls, och pollensamlarentusiasmen är väl inte sådär helhjärtad längre. Men de kämpar på, de trogna små liven, in i det sista.

I en av blommorna var det en humla som inte kämpade alls. Den bara satt där. Antingen nedkyld och blöt av tidigare regnväder, eller bara slut som artist. Anledningen oklar, tillståndet normalt så här års. Det gav mig hur som helst tillfälle att studera den. Svart, med blekt röd rumpa, lite röd päls på benen, kal mellankropp. Färgad nos. Torde vara en hane av stensnylthumla kanske? (Vilket en senare koll i uppslagsverket visade sig stämma. Det börjar arta sig med mitt artande av humlehanar.)

Jag gjorde en liten insats och flyttade över honom till en annan honungsfacelia. Han verkade oförmögen att flyga på grund av utmattning, och käket var med största sannolikhet redan slut där han satt, om han suttit där länge. När jag lyfte honom försökte han göra sig lite farlig och vifta med benen för att signalera missnöje. Det hade han inte mycket för. Jag råkar ju veta att hanar saknar gadd. Men han försökte i alla fall.

Så några sekunder senare satt en trött liten stensnylthumlehane i en annan honungsfacelia. Han fällde ut sin tunga och började äta. Jag lämnade honom där och återgick till mitt ogräsrensande.

Jag har inte gått tillbaka för att se hur det gick för honom. Oavsett har han säkerligen bara ett fåtal dagar kvar att leva. Tur att jag hade honungsfacelia att bjuda på åtminstone. Det känns lite som en tröst. Lite återbetalning till mina humlor för att de förgyllt min sommar även i år.

Detta inlägg publicerades i Humlor och märktes , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Än finns det några kvar

  1. Meggie skriver:

    Vilket föredöme du är! Efter att ha tagit del av dina omsorger om olika små kryp räddade jag härom dagen förmodligen livet på en liten snigel. Med sitt hus på ryggen hade den kämpat sig upp för halva trappen ner till bostadsföreningens tvättstuga, där den stannat för att vila mitt på ett av stegen. Ingen bra plats att slå sig till ro på, så med din snigel i tankarna flyttade jag den raskt till en säkrare plats. Några timmar senare hade den tagit sig vidare därifrån för egen maskin. 🙂

    Gillad av 1 person

  2. Gunilla skriver:

    Åh så fint av dig! Så glad jag blir! 🙂 Precis så skulle jag också ha gjort. Det krävs så lite, och så kan det betyda skillnaden mellan liv och död för något litet kryp. Just snäckor och sniglar får de flesta att rygga bakåt. Så härligt att höra att du inte är en av dem, utan är som jag. 😀

    Gilla

  3. Anki skriver:

    Ja, nu är de så att säga inne på upploppet för i år. Lider lite med dem där de sitter till synes livlösa och våta, men vet ju samtidigt att det är livets gång. Fint av dig att se till att den lille humlehanen fick lite att styrka sig med 🙂

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.