Ha! Svamp!

De är här nu. Svamparna. Så det blev en tur i skogen idag också. Häromdagen gick jag ett varv och hittade små, små trattkantareller. Med vetskap om svampars växtsätt tänkte jag att jag ger dem några dagar att växa till sig. Idag hade det gått några dagar. Så idag gick jag ut igen. Ett annat varv.

Hoppade upp på 1,5 mils motionsslingan, självklart utan ambition att gå hela. Istället är den en bra förhållningspunkt att göra avstickare ifrån, ut bland stock, sten och mossa. För ska man leta svamp ska man inte gå där andra gått.

Efter något femtiotal meter uppenbarade sig en viltstig. Jag trotsade mitt bristande lokalsinne och vågade mig ut. Det lönade sig. En bit upp stod några fina trattkantareller och väntade i vitmossan. Större nu. Ha! Visste väl det!

Följde viltstigen som längre fram anslöt sig till 1,5 milsslingan igen. Som jag följde tills jag hittade nästa viltstig och djärvt kastade mig ut i det okända igen. Så höll jag på. Ibland gav det utdelning, ibland inte. Flera trattkantareller dök upp, liksom en fin taggsvamp, två fina exemplar av finluden stensopp (ser ut som karl johan) och 1,5 kantarell (den ena gick av).

En fin liten blomkålssvamp såg jag också. Den fick stå kvar – jag har inte tålamod att rensa och förvälla den.

Svampmängden i papperspåsen växte i takt med min insikt om att jag inte längre var säker på var jag var. Som sagt – bristande lokalsinne. Men jag höll reda på 1,5-milsstigen. Den gick ju i alla fall att följa åt något håll, även om risken då fanns att promenaden skulle bli längre än tänkt.

Tills jag inte såg stigen längre. Den var någonstans där jag inte var. Jahapp. Men jag var inte orolig – jag hörde motorljud en bit ifrån och gissade att jag strövat ganska nära det lilla villasamhället Björkdalen. Då var det lugnt. Därifrån hittade jag hem, även om det skulle bli en bit.

Jag råkade ramla på ett sista fint trattkantarellställe och plockade förnöjt. Reste mig ur blåbärsriset och vitmossan för att se mig omkring och försöka memorera det i omgivningarna. Insåg att det var meningslöst. Med mitt lokalsinne skulle jag ändå aldrig hitta tillbaka. Jaja. Det finns ju fler ställen med svamp i skogen.

Jag fortsatte skogsslänten ner mot den bilväg jag skymtade mellan träden, med min svamppåse svängande. Spanade efter fler svampar utan framgång, och klev sedan över diket och ut på vägen.

Men var var jag nu? Det här var inte Björkdalen. Var hade jag hamnat? Jag snurrade runt på vägen. Tittade till höger. Och vänster. Hm. En skylt för förbjuden motortrafik. En upp och nervänd båt på vinterförvaring. En gigantisk myrstack. Vänta nu…. det här ser bekant ut….

Det är lite pinsamt. Men det tog mig faktiskt ganska många sekunder att inse precis var jag var. Vilket var ungefär tjugo meter ifrån där jag från början gått in i skogen. Jag hade kommit tillbaka till utgångspunkten. Istället för att röra mig förhållandevis rakt västerut, som jag trodde, hade jag lyckats vandra runt i en cirkel. Helt utan att märka det. Tja. Det innebar förvisso att jag slapp vandra hela vägen från Björkdalen hem. Men det innebar också att mitt lokalsinne faktiskt var sämre än väntat. Vem vet var jag hamnar nästa gång? Törs jag verkligen släppa ut mig själv på fler skogspromenader?

Jo. Det gör jag nog. Om jag tar gott om tid på mig, för eventuell målgång på oförutsedda platser. Inte kan jag ju låta svampen stå kvar därute, oplockad.

Annons