Det vilda djur- och växtlivet på Mallorca – eller inte

Vi anlände till ett varmt Mallorca med moln och regnskurar. Och så höll det på de första dagarna. En inbiten solturist hade nog deppat ihop. Vi var inte heller överlyckliga, men eftersom vi inte är några solstolsberoende personer tog vi tillfället i akt att en av de molniga dagarna, då man faktiskt orkade röra sig ute eftersom solen inte gassade, passa på att utforska Mallorcas vilda djur- och växtliv.

Det blev en vandringstur upp på det intilliggande berget. Nedifrån hotellområdet såg det inbjudande ut, med massor av gröna träd, branta klippkanter och vackra utsiktsplatser över det blå havet och viken. Så vi lastade ryggsäckarna fulla med vatten, nötter och juice och klampade förväntansfullt iväg.

Det var brant, det var torrt, det var röd jord och mycket sten. Mest sten, faktiskt. Och varmt som fan, trots bristen på sol. Vi slirade oss fram mellan och över stora stenar på vandringsleden, i den lösa jorden, medan svetten rann. Kämpade oss uppåt, tänkte att vi snart skulle vara inne i den täta gröna skogen vi sett nedifrån, som kanske skulle svalka lite. Och insåg efter någon halvtimme att vi aldrig skulle komma dit. För det fanns ingen tät grön skog. Träden körde med vilseledande marknadsföring. Det var bara barrträd, som  stod glest, med platta kronor och inga underliggande grenar alls. Och inte erbjöd särskilt mycket skydd alls (särskilt inte vid kisspauser). På något sätt lyckades de på avstånd ge intryck av att vara täta och gröna, eftersom man då såg kronorna. Men på nära håll uppvisade de en helt annan sida när man såg undersidan, så att säga. Hm.

Något annat vi snabbt blev varse var tystnaden. Frånvaron av ljud från vilda djur. Ingen fågelsång att tala om. Inga livstecken. Det var tyst, torrt och dött. Jättemärkligt. Inte alls vad vi väntat oss.  Vid en drickapaus diskuterade vi just detta, den märkliga frånvaron av fåglar. Och då – märkliga sammanträffande – for en hussvala precis över våra huvuden. Följt av ännu en. Hurra! I alla fall två fåglar!

Stärkta av både vatten och fågelupplevelse strävade vi vidare mot bergets topp. Hejade glatt på medvandrare av skilda nationaliteter, samtliga mer eller mindre svettiga än vi. Och från nu blev det faktiskt mer viltliv. Det artade sig med de vilda arterna på vägen. Längs med stigen växte några slags aromatiska buskar med små lila blommor, vi gissade på någon slags vild timjan. Några fler hussvalor förgyllde vår färd. Fågelsång hörde vi faktiskt vid ett tillfälle, från ett buskage. Vi lyckades aldrig se fågeln, men vi gissade på någon slags tätting. Den lät i alla fall som en talgoxe på repeat, med enstaka uppehåll.

Fler livstecken gav sig till känna. En pärlemorfjäril satt och solade sig på en sten och bjussade generöst på sig själv. Ni som brukar fota fjärilar vet att det är ett sällsynt tillfälle man måste ta tillvara på. Fjärilar brukar annars inte sitta still många sekunder, och de är stört omöjliga att följa med en kamera i flykten eftersom de aldrig följer någon slags förutsägbar bana. Övriga vandrare fick därför bevittna två svettiga svenskar som under glada utrop tog foto efter foto på en liten fjäril på en sten. Tja. Vi bjöd på det.

Och så – det för mig mest coola med hela vandringen. Vilda olivträd! Eller tja. Mer olivbuskar, ska man väl säga. Jag antar att det blir följden när de får växa helt utan en trädgårdsmästares tillsyn. Snåriga, täta, lågväxande buskar. Men skit samma att jag blev riven. Det var ju oliver på! Vilda oliver! Högt, högt uppe, några hundra meter över havet. Vilda oliver! Visserligen små. Och säkert, även som mogna, troligen inte särskilt goda. Men ändå. Vilda oliver! Nu har jag skrivit det tre gånger, jag vet, men jag tyckte att det var så coolt.

Färden nedåt bjöd förutom på mer sten och torr sand även på några enstaka trutar som skränade över huvudet. Det blev det sista vilda djurlivet vi råkade på den här dagen på berget.

Sammanfattningsvis: ett skralt resultat av det vilda djur- och växtlivet på Mallorca, mindre än vi väntat, om än inte obefintligt. Kanhända att vi var där vid fel säsong. Kanske har naturen mer att erbjuda senare på året, eller på våren. Jag har ingen aning.

Som tur var fanns det fler upplevelser som väntade runt hörnet på hotellet, både bokstavligt och bildligt talat. Men det får ni läsa mer om i ett annat inlägg.

Annons