Kallt, kallt, kallt. I morse hade vi 6 minusgrader ute. Vilket ju inte låter så där värst mycket. Men kombinerat med den råa novemberkylan som tränger in i hela tillvaron för närvarande, blir det en väldigt kall och elak kyla. Om jag påstod att jag såg fram emot cykelturen till tåget den här morgonen, skulle jag ljuga. Cykeln var inte heller helt med på noterna. När jag väl fått upp det halvt igenfrusna låset fick jag bända loss cykeln från singlet på garageuppfarten. Hjulen hade frusit fast. Ja, jisses.
Men vi backar bandet lite. Innan jag kom så långt som till att bråka med cykeln var det en viktig uppgift som skulle utföras innan jag fick lämna fastigheten. Och det var givetvis fågelutfodringen. Jag är numera under ständig övervakning. Dröjer jag det minsta lilla fladdrar fåglarna förbi köksfönstret så där helt apropå, liksom för att dra uppmärksamheten till förseelsen. När jag sedan väl stövlar ut med mina byttor blir jag allt som oftast utskälld av diverse arter runt om i träden. Jag har aldrig riktigt lyckats utröna om det är missnöje med förseningen eller missnöje för att de blir bortmotade från matningen. Oavsett vilket känns det en smula otacksamt. Häromdagen var det min lilla tofsmes som hoppade från gren till gren, ilsket tjattrande. Då blev jag nästan lite sårad.
I morse var dock ingen tofsmes i sikte. Däremot hade ett gäng koltrastar annekterat matningsområdet. De satt överallt – runt om på marken, på berget, i träden och på matställningen. Utan ett ljud. I den stilla, frusna morgonen med solen på väg upp kändes det först nästan lite Hitchcock-aktigt. Men de var givetvis inte elaka, bara hungriga. Och det var faktiskt en väldigt vacker syn – svarta fåglar, alldeles stilla mot den grå bakgrunden, med en uppstigande sol som belyste hela scenen med glittrande frost.
Så idag blev det lite extra russin och nötter på marken. Skit samma att man inte ska göra så för att det innebär risk för gnagare. Jag hade ju lockat hit mina koltrastar igen.
Det värmde hjärtat att se dem äta ivrigt av godsakerna, i sällskap med blåmesarna och talgoxarna, när jag en stund senare skramlade iväg på min frusna cykel.
Amatörbiologen 
Härlig beskrivning av en ”bizzi morning”. Känner igen ditt resonemang kring att strö ut frön på backen, samtidigt sköter ju fåglarna om den saken ganska bra själva. Upptäckte i somras att det i alla mina planteringspallar plötsligt började ploppa upp små gröna öar av skott som jag inte kände igen eller kunde minnas att jag planterat. Dessa ”öar” växte sig allt frodigare och större allt eftersom sommaren gick, tills jag en dag insåg vad det var. With a little help from my friends, skulle man kunna säga, hade jag utan ansträngning fått ett antal solrosodlingar. Även om det var nära, hann de tyvärr aldrig slå ut, åtminstone inte innan vi lämnade stugan. Hoppas att de eventuella råttorna inte är råttor utan bara små skogsmöss.:-)
Ta det försiktigt på cykeln nu när det börjar bli halt.
GillaGilla
Haha, ja visst är det så – fåglarna hjälper själva till att sprida fröna. Första året efter vi börjat med matningen insåg jag att jag fått en liten havreåker i backen. https://amatorbiologen.wordpress.com/2015/08/29/vi-missade-skorden/ Det var tur att det inte var hampfröna som grott, det skulle allt se lite lustigt ut. Särskilt när en granne är polis… Lokal cannabisodling, typ.
Inga solrosor ännu, men vi får se vad våren för med sig.
Japp, jag tar det VÄLDIGT försiktigt med cykeln. Tack för omtanken!
GillaGillad av 2 personer
Här matas det friskt både på fågelbordet och på marken – ser små möss komma och ta för sig ibland … de är ju också hungriga 🙂
GillaGillad av 1 person