Andas ut

Nu kan ni andas ut, vänner. Cykeln är nu undanställd för säsongen. Det blev tämligen uppenbart igår morse att det var läge för det. Jag ska berätta.

Det var en kylig morgon med några minusgrader. Jag kom ut, en smula stressad för att hinna iväg till tåget, efter att just ha utfodrat fåglarna som just nu frossade i godan ro.

Och finner att cykellåset frusit. Jahapp. Efter några fåfänga försök var det bara att ge upp och gå in igen för att hämta låssprejen. Upp för trappan, in och hämta sprej, ut igen. Nu ackompanjerad av irriterade koltrastar som undrade varför jag störde frukosten genom att gå ut och in hela tiden. Ett par sprejningar. Nytt försök att låsa upp. Fruktlöst. Koltrastarna borta vid fågelmatningen skrattade åt mig. Det lät så i mina öron i alla fall. Nu började jag känna mig ännu mer stressad. Några sprejningar till.

Och nu gick det! Halleluja! Låset gnisslade upp och jag kunde rulla loss cykeln från det frusna singlet. Redo att ge mig iväg. Men först in med låssprejen. Upp för trappan, in med sprejen, mer skällande från fågelmatningen.

Sen var det dags. Jag äntrade cykeln, rullade iväg, testade så att bromsarna inte också frusit (vilket de inte hade), kastade en blick på klockan och insåg att det var dags att lägga på ett kol.

Väl framme i rondellen insåg jag med brutal tydlighet att det var annat som frusit på cykeln. Växlarna.

Och eftersom nerförsbacken till rondellen naturligt nog varit en uppförsbacke kvällen innan, hade jag haft en ganska låg växel i, för att lättare komma upp. En låg växel som nu alltså frusit fast. Vilket fick till följd att jag, eftersom jag ju hade bråttom, fick en oväntat ansträngande cykeltur till tåget eftersom jag fick trampa i dubbel hastighet för att överhuvudtaget komma framåt tack vare den låga växeln. Alla försök att växla upp, för att få lite mer motstånd och därmed mer fart, möttes enbart av ett osamarbetsvilligt gnisslande från bakhjulet. Ja jösses.

Men jag hann fram. Jag och min cykel skramlade in på cykelparkeringen några minuter före tågets avgång. Pust. Jag parkerade cykeln bland de med hänsyn till väderleken oväntat många övriga cyklarna, låste fast den och skyndade uppför trappan.

Det var inte förrän jag kommit ner på perrongen som jag insåg att risken var rätt stor att låset skulle ha frusit igen när det var dags att cykla hem. Och jag tog ju inte med mig sprejen. Så korttänkt. Nu är jag säker på att koltrastarna därhemma faktiskt hade skrattat.

Men allt gick väl. Temperaturen steg under dagen, och vid hemfärd gav låset lätt med sig och jag kunde cykla hem sakta och säkert. Nu hade dessutom växlarna tinat så jag skramlade inte fullt lika mycket på hemvägen. Bara på fjärde växeln, som fortfarande inte hämtat sig sedan vurpan häromveckan.

Men vilken dag. Både jag och cykeln var skärrade. Det var lätt att fatta beslutet – nu var det dags att ställa undan cykeln.

Och så blev det. Numera blir det promenader till och från tåget, på en knapp halvtimme i vardera riktningen. Tar mer än dubbelt så lång tid. Men vad gör det. Lite mer vardags-motion. Få njuta av vackra vintermorgnar. Kanske man ser några rådjur i skogskanten, eller änder på isen. Se en soluppgång om man har tur. Och lyssna på koltrastar som tjattrar.

Att andas ut och njuta av tillvaron lite. Utan fara för livet.

Detta inlägg publicerades i Allmänt, Fåglar och märktes , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Andas ut

  1. Anki skriver:

    Bra beslut att ställa undan cykeln! En halvtimmes promenad känns ganska överkomligt och som sagt – har du tur så kanske du både kan se och höra något spännande. Fina bilder!

    Gilla

  2. Vilken dramatisk sista höstcykeltur du beskrev. Det låter klokt att övergå till promenixande de närmaste månaderna. Underbara foton.
    Decemberhälsningar från Bosse

    Gilla

  3. Meggie skriver:

    Vackra och juligt stämningsfulla bilder. Bilderna på vattnet, är det sjön Rudan som man ser från tåget när man passerar Handens station? Fast den kanske inte heter så nu för tiden, stationen alltså. Länge sedan jag åkte tåg förbi där. 🙂

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Visst är det Rudansjöarna! 🙂 Fotot med den rosa solnedgången är nedre Rudan, och det med björkarna i förgrunden visar övre Rudan. Och ja, stationen heter Handen. Min hemmastation. Så kul med en följare som känner igen trakterna. 🙂

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.