Det är ändå något visst med snön före jul

Det är ändå något visst med snön före jul.

Framåt januari-februari är det förvisso också härligt med snö, då är det vintersport, snöskottning, mera soliga och inte så råkalla vinterdagar på väg mot ljusare tider. Men den där snön man får före jul – det är en annan typ av snö. Vinterdagarna när man fortfarande har julen framför sig, när man kan strosa genom en snöig skog och fundera över vilka julklappar man ska köpa, vad man ska göra under julledigheten (gå i en snöig skog igen till exempel) eller bara känna den där förväntan inför den kommande julefriden – tända ljus, pyntat, hemtrevligt, kallt och snöigt.

Så idag, när det återigen blivit vinter ute, tog jag en lång promenad genom Rudans naturreservat. Snötäcket var förstås tunt, mer som puder än snö, men likväl vackert. Det var ju snö. Det var vinter. Rofyllt. Tyst. En sol som bröt igenom uppe vid trädtopparna – längre ner når den inte så här års – gjorde vinterdagen ljus och trevlig. Till en början nöp den råkalla kylan i kinderna, men efter någon timmes promenad hade man fått upp värmen och frös inte längre.

Det krävde lite koncentration att forcera skogsslingan, eftersom den i huvudsak används av mountainbikeåkare och därför var ganska knölig av alla hjulspår i leran. Eftersom det var minusgrader var vallarna och dalarna efter alla cykeldäcken i stort sett frusna, men inte helt och hållet och inte överallt. Vissa partier kunde man enkelt skutta över, där var leran hårdfrusen, men andra partier var lite mjukare och gav efter för min tyngd. Där kunde kängan glida ner i den blöta leran upp till vristen om man inte passade sig. Tricket var att på förhand försöka lista ut var det bar och var det brast. Efter ett tag blev jag rätt bra på det.

När jag nådde en sträcka av slingan som var förhållandevis plan kunde jag kosta på mig att lyfta blicken en stund. Just då bröt solen igenom ett moln och lyste upp trädtopparna och stigen framför mig. Så hisnande vackert. Tyst, stilla, sol, snö och skog. Ett sådant tillfälle får man helt enkelt föreviga. Allt annat kändes straffbart.

Jag fick ett bra foto, granskade det innan jag stoppade ner telefonen igen och nöjd strosade vidare på stigen framåt. Började tänka ut hur jag kunde göra ett inlägg på bloggen om den snöiga dagen. Kanske kunde jag få fler bra bilder? Göra något slags galleri? Framme vid ängen borde solen synas mera, där kanske jag kunde få….

Splash!

Så kan det gå. Uppmärksamheten brast. Vid en krök i stigen gjorde jag en missbedömning. Lervallen var inte så frusen som den såg ut. Och vad värre var – den fina pudersnön ovanpå dolde inte bara den halvfrusna leran utan också den stora vattenpöl som omgav den. Resultatet blev att min vänstra känga nu befann sig nere i en mörkbrun, kall lervattenpöl. Upp till vristen.

Med ett ”schlöööörp” fick jag loss kängan igen. Yttrade några väl valda ord som inte lämpar sig för tryck över min dumhet att inte se mig för. Muttrade lite över att vattnet nog strax skulle tränga igenom och blöta ner hela foten, och hur sjutton skulle jag få kängan ren?

Medan jag muttrade tog jag några kliv framåt, och då öppnade sig plötsligt stigen till höger, ut till ängen, med hög och torr mark. Jag klev ut på ängen, fiskade fram några pappersnäsdukar ur fickan och gav mig i kast med att göra ren kängan.

Och det gick bra. Vattnet trängde inte igenom. Foten förblev torr. Leran gick att torka bort. Jag behövde inte avbryta promenaden och vända hemåt. Irritationen rann bort. Det var fortfarande en vacker, snöig vinterdag. Och nu var den leriga stigen äntligen slut. Härifrån var det ängar och släta grusvägar som gällde. En rofylld promenad väntade runt sjön innan det var dags att vända hem. Jag började gå, över ängen, i riktning mot solen, lätt till sinnes.

Det är ändå något visst med snön före jul.