Det här med att gödsla

Vintern är här. Trädgården ligger djupt inbäddad i snö och is

Men så var inte fallet i slutet av november. Då rådde plusgrader och barmark, då kunde man fortfarande traska omkring på gräsmattan, räfsa ihop de sista löven (eller inte) och rent allmänt begrunda det tillstånd i höstligt förfall som råder i en trädgård så års. Förberedelsen för snön och vintervilan.

Då ska man inte vattna och inte gödsla. Så mycket har jag lärt mig.

Men uppenbarligen är inte alla som vistas i vår trädgård medvetna om detta faktum.

En mörk novembermorgon när jag öppnade dörren och klev ut på verandan for plötsligt en liten pälsklädd besökare upp från gräsmattan framför mig och skuttade iväg bort mot husgaveln. Där stannade den upp och blängde på sedvanligt sätt misstänksamt på mig.

Haren förstås.

Det är alltid trevligt med besök. I synnerhet av harar, för de hjälper till att beta ner gräsmattan. (Även om de gärna får låta bli syrenbuskens kvistar. Tyvärr verkar de inte så förhandlingsbara på den punkten).

Bekymret, om jag nu ska anknyta till inläggets tema, är vad de lämnar efter sig, hararna. Nämligen harpluttarna. Bajset, alltså.

Harbajs

Det är faktiskt väldigt bra gödning, harbajs. Det kunde vi konstatera första sommaren i huset, då vi ännu inte fattat det här med att gräsmattan ska gödslas regelbundet. Det var faktiskt harbajset som fick oss på spåret. Helt plötsligt uppstod nämligen flera mörkgröna små cirklar i gräsmattan, ca 1 decimeter i diameter, av friskt gräs. Det gräset skilde sig markant från det lite tröttare, ljusgröna gräset runt omkring, eftersom det verkade må mycket bättre. När vi undersökte det hela närmare visade det sig att i mitten av varje mörkgrön gräscirkel låg en eller flera harpluttar som börjat lösas upp i sommardagg och regn. Och därmed avge sin näring, till förmån för gräset.

Efter det fattade vi vinken och blev flitigare med gödslingen. Dock inte i november, som sagt.

Men det verkar ju inte haren bry sig om. Den satt där vid husknuten och bajsade på friskt. Det ligger pluttar lite överallt på gräsmattan vid det här laget. Gödsel, alltså. Som man inte ska sprida i november.

Jag tror inte haren har läst ”Trädgårdens ABC”.

Annons
Detta inlägg publicerades i Harar, Växter och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Det här med att gödsla

  1. Meggie skriver:

    Hararna lär ju äta sitt eget bajs – här gör jag ett lätt kamouflerat kräkljud – (särskilt vintertid sägs det) för att få i sig så mycket näring som möjligt, så några harpruttar på gräsmattan i november december är nog inte någon större fara. 🙂

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Ja de gör ju det, men jag antar att det ändå måste komma ut en andra gång? 😀
      Men visst har du rätt – de gör ju ingen fara alls. Det är konstgödslet som är problemet.
      Ett lite långsökt ämne för ett inlägg, jag erkänner! 😉

      Gillad av 1 person

  2. Anki skriver:

    Haha … du får väl säga ifrån på skarpen – Här får ni inte gödsla! 🙂

    Gillad av 1 person

  3. Gunilla skriver:

    Eller hur! 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.