För ivriga lökar

– Nämen vad fan….! sa jag trött och stannade till på trädgårdsgången efter min och makens julpromenad häromdagen.
– Vad nu? frågade maken som redan var uppe på verandan, på väg att låsa upp dörren och komma in till värmen och den hägrande glöggen.
– Kolla här! De har ju grott! sa jag upprört.
– Vilka då? sa maken medan han öppnade dörren och klev in i hallen.
– Lökarna förstås!
Jag föll på knä framför min rabatt. Maken mumlade något ohörbart inifrån hallen, där han var i färd med att hänga av sig medan han lämnade dörren öppen åt mig. Han hade uppenbarligen inte fattat vidden av katastrofen ännu.
– Du vet inte vad jag menar, va? ropade jag.
– Hm, nä, erkände han och stack skuldmedvetet ut huvudet genom dörren.
– Krokuslökarna jag satte ner tidigt i höstas, sa jag och tittade missmodigt ner i rabatten. Eller om det är scillalökarna. Fast det spelar ju ingen roll. De har grott i alla fall. Titta här. Det är små gröna skott i rabatten. Det är alldeles för tidigt! Det är december! De ska inte komma upp förrän i mars!
Jag suckade medan jag petade bland de bruna, halvfrusna löven som jag lagt över de nyplanterade lökarna, som något slags skydd mot kylan. Tyvärr hade de ju förstås inte fungerat som skydd mot värmen. Det var förstås plusgraderna de senaste dagarna som förmått lökarna att börja gro. Så synd. För nu skulle de dö så snart kylan och vintern kom.
– Tja, det är ju inte särskilt mycket du kan göra åt det, sa min pragmatiske make.
– Nä det är det ju inte, sa jag en smula surt, av bristen på förståelse.
– Tänker du komma in eller? Annars stänger jag.
– Nä, jag ska försöka täcka över lite mer här och försöka rädda de små krakarna bäst det går, svarade jag. Stäng du, jag kommer. Sätt på glöggen så länge.

Jag rafsade över mera löv över de gröna små stänglarna och kontrollerade sedan de övriga små grupperna av planterade lökar i rabatten. Det stack förstås upp små stänglar på flera ställen. Flera löv rafsades över. Vilken tur att jag sparat så många löv i gräsmattan i höstas, till maskarna. Nu fick de bli löktäcken i stället. Till sist hade jag gjort vad jag kunde, reste mig och borstade bort några halvfrusna småstenar från trädgårdsgången ur knäna och gick in. Det fick gå som det ville.

En stund senare var jag dock vid bättre humör, och inte bara tack vare glöggen. Ett telefonsamtal med min trädgårdsallvetande mor gav vid handen att 1) det inte alls var ovanligt att vårlökar grodde och tittade upp i förtid och 2) det inte betydde att loppet var kört. Även om lökarna nu otvivelaktigt skulle bli förfrysa och lämna in i förtid skulle de gro på nytt till våren igen. Inte bara en chans per lök, alltså.

Så jag hoppas förstås på att få mina vårblommor trots allt. Chansen verkar vara god. Och när jag väl landat i detta slog mig även nästa goda nyhet, som jag missat i all katastrofhantering: jag hade lyckats plantera rätt. Lökarna hade ju grott. Jag hade lyckats med rätt djup, rätt avstånd och rätt – ja, allt det där man ska tänka på när man planterar.

Ha! Det finns hopp!

Annons