När min farmor levde brukade hon anordna stora släktkalas med mycket mat och många rätter. En av de saker jag minns från de dignande borden var de små glasfaten med skedat smör. Smöret var uppskedat med varm, mönstrad sked så att de färdiga små smörhögarna såg ut som små randiga snäckor. Jag tyckte de var så fina att jag nästan inte ville ta något av smöret för att inte förstöra uppläggningen.
Nu, 30 år senare, har uppskedat matfett åter gjort sitt intåg i mitt liv, men nu i form av margarin, hanterat med en vanlig matsked och serverat i en röd metallbehållare knuten runt en björk istället för på fina glasfat. Å andra sidan är ju middagsgästerna inte längre släktingar utan småfåglar.
När jag efter den morgonsura dialogen med maken rörande vem som får dyrast frukostinnehåll klev ut i den kalla vintermorgonen såg jag redan från förstutrappen hur koltrastarna satt och väntade på sin frukost. På marken under matningen, eller i träd och buskar runt omkring. Småmuttrande (precis som maken, faktiskt, när jag tänker efter) och skrockande.
Jag skyndade mig på med serveringen i allehanda behållare, inklusive en extra mängd solrosfrön direkt på marken, givet snön, kylan och det faktum att koltrastar tycks vara väldigt förtjusta i skalade solrosfrön.
Ett kort stopp vid det lilla träfågelhuset på vägen tillbaka (vilket föranledde besvikna protestrop från koltrastarna som otåligt väntade på att jag skulle försvinna så de kunde äta) för påfyllning av frön och sedan var händerna lika kalla som snögubben jag byggde häromdagen. Jag stövlade raskt tillbaka till förstutrappen.
Och när jag vände mig om – vad kunde det ha gått, inte ens en minut? – var det full jackpot på koltrastar vid matningen. De var överallt. Mer än dubbelt så många som suttit och muttrat medan jag fyllde på. Jag räknade till 11 trastar (med reservation för att någon kan ha räknats dubbelt eftersom det var ett sånt fladder överallt). Men uppenbarligen var frukosten efterlängtad. Det satt koltrastar vid både russinen, äpplena, fröna och margarinet. Knuffades, trängdes, puttandes bort varandra, tjattrandes, gruffandes. Vackra, svarta fåglar mot den vita snön. Flaxandes, hoppandes, ätandes. En sån vacker syn!
Sex minusgrader och två decimeter snö. Klart man ska få lyxig frukost då. Oavsett morgonsura makar.
Fågelmatning en kall januarimorgon
(för tillfället dock utan koltrastar…)
Amatörbiologen 
Vi har haft barmark, mer eller mindre ända tills nu då det kommit några cm snö … måste nog öka på matningen med lite margarin jag också 🙂 Här finns för närvarande bara tre koltrastar – två hanar och en hona … resten som brukar vara här har visst flyttat till dig! 🙂
GillaGillad av 1 person
Ja jag har aldrig varit med om maken. Imorse var där 12-13 st….!
Hoppas ni också får snö snart, det blir så mycket vackrare och ljusare ute. Om än bökigare att gå i skogen….
GillaGillad av 1 person
Här blev det plötslig inte bara att följa med på en promenad till fågelmatarna i trädgården, utan även en liten vandring down memory lane. Kan precis se de där glasassietterna framför mig med de randmönstrade smörklickarna, ofta dekorerade med en kvist krusbladig persilja på toppen. Elegant, jämfört med hur vi idag bara slänger fram Bregottasken direkt på bordet, även vid festliga tillfällen. Ibland fick jag hjälpa till och använde då två mönstrade träspatlar, sköljda i kallt vatten, med vilka jag kunde rulla smöret till små bollar. 🙂
GillaGillad av 1 person
Haha, alla har vi minnen av smörfat uppenbarligen! Och wow, med träspatlar – avancerad matlagningskonst! Farmor lät ingen annan lägga sig i, vad jag minns… 😉
GillaGillad av 1 person