De förhållanden som råder

14 minusgrader och rätt så mycket snö. Det är de förhållanden som rått hemma hos oss de senaste dagarna. Då får man vara lite tillåtande. Och med tillåtande menar jag att vara lite schysst mot rådjuren. Må så vara att de inom några månader kommer att sätta i sig mina nyutslagna krokusar tillsammans med övriga spirande trädgårdsväxter. Men just nu är det mycket snö, kallt som fan och – ja, man får faktiskt vara lite schysst.

Så när jag stövlat ut med min frukosttallrik till fåglarna har jag samtidigt lassat på några extra äppelklyftor och hällt ut lite extra solrosfrön eftersom jag vet att rådjuren står runt knuten och bara väntar på att hugga in. Förhoppningsvis lämnar de lite kvar åt fåglarna ändå. Och maten på matarställningen kommer de ändå inte åt. Så man får fördela gracerna lite grann.

I morse var uppenbarligen nöden stor. ”Mina” rådjur är rätt skygga, sina besök i trädgården till trots – så fort man öppnar dörren störtar de iväg, trots att det är långt från dörren till fågelmatningen. Men i morse gällde andra förutsättningar. Kölden upphäver gamla regler. Redan när jag stod och slevade upp vid matningen vid 7-rycket – det hade knappt börjat ljusna – såg jag en gråbrun skugga röra sig fram och tillbaka i utkanten av synfältet uppe på berget. När jag var klar hann jag knappt ta ett fotsteg därifrån innan rådjuret kom klivande ner från berget. Avvaktande, visserligen, men inte tvekande. Det var hungrigt, hungrigt och hade siktet inställt på de frestande äppelklyftorna, russinen och talgbollshacket på marken.

Och så kom det sig att jag kom närmare mitt rådjur än någonsin förut. För trots att jag stannade till strax igen, mitt i backen, inte ens 10 meter bort, för att fylla på frön i det bruna fågelhuset, stannade inte rådjuret. Med ett par steg var det framme vid godsakerna och började smaska i sig. Hela tiden med mig under uppsikt, förstås. Men magen vann över rädslan den här gången.

Och så kom det sig att jag stod där med mina fröbyttor en svinkall januarimorgon, med ett rådjur några meter bort och koltrastar, som väntade på sin tur efter rådjuret, i träden runt omkring. Jag kände mig nästan som Snövit i dvärgarnas stuga i skogen. Och ingen kamera hade jag heller, så ni får tro mig på mitt ord.

Det värmer lite i själen att få hjälpa hungriga rådjurssjälar. Även om jag, som sagt, vet att de kommer sätta i sig mina blommor inom kort.

Fotnot: det visade sig bli väldigt inom kort. För när jag en stund senare skulle ge mig i väg till arbetet föll blicken på mina två bolltujor, som i våras kom i jorden efter att ha uthärdat diverse rådjursrelaterade pärser på min förstukvist och där de har tagit sig rätt bra. Fram till nu, alltså. För någon hade krafsat fram den ena tujan och satt i sig den med hull och hår. Bara en stump kvar. Varför den andra fick stå i fred vet jag inte. Kanske sparas den som reserv ifall det blir fler kylslagna dagar och äpplena skulle råka utebli. Men klövspåret nere till höger i bild avslöjar i alla fall vem som är förövaren.

Jahapp.

Detta inlägg publicerades i Fåglar, Rådjur, Växter och märktes , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till De förhållanden som råder

  1. Anki skriver:

    Riktig vinter hos dig – här är den hittills betydligt beskedligare 🙂 Bra att kunna hjälpa de hungriga ”grannarna”!
    Hm … jag är inte så hård mot rådjuren (och/ eller hjortarna) som det kan verka, utan blir det riktig kris med mycket snö och isande kyla då matar jag även dem – många säckar foder har köpts hem från kvarnen och många kilo äpplen har köpts bara för djurens skull… men en riktigt kall och snörik vinter har vi inte haft sedan 2009-2010.

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Så gott att höra att också du tänker på klövdjuren (partåiga hovdjur, citat från jägarboken…). Även jag har släpat hem fodersäckar när det varit som mest snö, senast för två år sen. Vad annat kan man göra? En gång vårt första år såg jag frampå senvintern en skraltig rådjursget stå och tugga i sig frusna äppelrester under fågelmatningen, hon var så tunn så revbenen syntes. Efter det inhandlades den första fodersäcken och sen har det fortsatt. Grannarnas gnäll till trots. Men de matar ju inte ens fåglarna, så…..

      Gillad av 1 person

  2. Meggie skriver:

    Ja, man måste vara rädd om sin vänner. Nu gäller det också att utfodra småfåglarna ordentligt, för till helgen gäller det – räkningen av vinterfåglar inpå knuten. Om inte annat får man försöka se till att slå förra årets antal. 🙂

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Precis! Nu sätter vi till alla klutar! Här ska räknas fåglar!
      Och slå förra årets antal – tja, det återstår att se. Plusgraderna underlättar inte… men hoppas kan man ju alltid….

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.