Nu är det faktiskt synd om dem

Nu är det faktiskt synd om dem.

Efter ännu en natt med ymnigt snöfall – varpå skottningen igår kväll helt hade mist sin mening – är tomten nu täckt med närapå en halv meter snö. Det snöar och det snöar och det snöar. Dessutom var det 12 minusgrader när jag vaknade. Idag blåste det förvisso inte längre stormvindar, men det var ändå förbannat kallt.

Och så såg jag genom mitt köksfönster hur herr och fru rådjur kämpade sig fram genom lössnön för någon slags frukost, bestående av barr från vår idegranshäck.

Ni ser av fotot att snön är djup. Den når nästan upp till magarna på dem. Även om det är lössnö så är det tufft för dem. De måste pulsa fram. Och så kylan på det. Inte lätt att vara ett hungrigt rådjur nu.

Knappt hann jag tänka den tanken förrän paret drog sig vidare, för tillfället mätta – eller lessna på – frysta idegransbarr. De rundade häcken och gick ut på bilvägen, som var lite mer lättforcerad genom det fåtal bilar som hunnit köra förbi och platta till snön. Då blev jag varse att råbocken haltade lätt. Höger bakben verkade vara skadat. Inget syntes, dock. Inget blod. Förmodligen en stukning som han ådragit sig på nattens födofärder i mörkret. Tomma magar är inget bra sällskap i nattsömnen, så de letar mat nästan hela tiden.

Så det var ju rätt enkelt. Vid såna här förhållanden måste man hjälpa. Så när jag väl röjt bort snön upp till fågelmatningen serverade jag en extra stor rådjursfrukost bestående av solrosfrön, äppelklyftor och en påse morötter i smådelar.

Blir en tur förbi mataffären på vägen hem, tror jag. Nu har vi slut på frukt och grönsaker. Men de gjorde bättre nytta i rådjursmagarna.

Annons