En majdag i Sandemar – och en ny bekantskap

Förra veckan hade vi semester och ägnade åt trädgårds- och husarbete i form av gräsmattereparation (eller ogräsmattereparation snarare), plantplantering, frösådd, uppstart av grönsaksodling, jordskyffling, fönsterputsning, altansopning med mera med mera. Framåt lördagen kände vi att vi behövde omväxling. Och gärna lämnade tomten för en stund, typ.

Det blev därför en tur till Sandemars naturreservat utåt Dalarö. En välkänd lokal för rastande vadarfåglar och sällsynta växter som orkidéer och kungsängsliljor. Vi var nästan lite sent ute, i mitten av maj hade de flesta vadarna har redan vadat vidare norrut, särskilt med tanke på värmen.

Men lite tur hade vi.

Efter att ha klafsat över de våta strandängarna med sikte på fågeltornet och väl framme, något blöta om byxbenen, kunde vi konstatera att stranden var full av det vanliga gänget: grågås, kanadagås, knölsvan, gräsänder, knipor (som aldrig tycks förekomma i gäng färre än 20), tofsvipor och fiskmåsar. Det larmades, tjattrades och brölades. Som vanligt var det grågässen som hördes först och störst, men de övriga var inte särskilt mycket sämre. De strosade omkring, betade, snattrade och njöt av dagen i största allmänhet.

Avståndet är ganska långt från tornet till strandkanten, lite för långt för att min lilla handkikare ska räcka till. Det var så det kom sig att jag efter att ha spanat ett tag insåg att den där oformliga bruna lilla fågeln alldeles vid vattenbrynet, som jag ville artbestämma till någon slags snäppa om den bara rörde sig någon gång så jag kunde se den tydligare, inte alls var någon snäppa utan en sten. Hm.

Efter det riktade jag istället kikaren mot de mer närliggande strandängarna för att se om sånglärkan skulle bjuda på några poser. Vilket den gjorde. Stundtals så nära att jag inte ens behövde använda kikaren. Men man ser dem bara om de rör sig. Med sin bruna färg smälter de totalt in i omgivningen.

Sånglärka
Foto: Jan Larsson

Solen strålade över både fåglar, strandängar och oss, bara en svag bris blåste. Skärgårdens kylande effekt på den hastigt uppkomna sommarvärmen var inte särskilt kylande. Resultatet var att blomsterprakten på ängarna redan var gigantisk. Kungsängsliljor, gullvivor och ett gäng andra blommor som jag inte känner till blommade för fullt.

Sandemar med gullvivor och kungsängslijor
Foto: sv.wikipedia.org

Kungsängslilja

Lagom till att jag lyckats få till ett hjälpligt foto av en kungsängslilja med min mobil, började liljan vibrera och ut flög en mörk jordhumledrottning.

Kungsängslilja med mörk jordhumla

Där ser man. Kungsängsliljor är poppis bland pollinerare. Den här drottningen hade dessutom väldigt välfyllda gula pollensäckar på sina bakben. Hon hade alltså redan lyckats hitta ett hem i bostadskrisens insekts-Sverige och dessutom fått smått i boet. Så kul!

När jag såg mig omkring var faktiskt mängden humlor väldigt stor. Det surrades överallt av jordhumlor, ängshumlor och stenhumlor. Drottningar som var på jakt efter bon eller som samlade mat till sin första kull arbetare. En glädjande syn med tanke på att det känns ont om humlor i år. Här i Sandemar hade de tydligen goda livsvillkor.

Ekbackar med gullvivor, Sandemar

Vi vandrade vidare i reservatet, valde en något torrare väg upp till ekbackarna där vi njöt av ännu fler gullvivor, vitsippor, violer och orkidéer i form av Adam och Eva. Träden hade ännu inte slagit ut helt så det var fortfarande lite vårkänsla. Backarna var, förutom av vårblommor, även fulla av lördagslediga människor som i likhet med oss velat njuta av en solig dag i skärgårdsmiljö. Skillnaden var väl kanske att de låg på filtar eller i medhavda solstolar, med picknickkorgar och pocketböcker omkring sig, snarare än iförda blöta vandringskläder, grova kängor och kikare. Som vi. Jag och maken tittade på varandra. När hade Sandemar blivit ett utflyktsmål för soldyrkare snarare än naturnördar?

Men det gör ju inget. Så länge alla visar hänsyn till varandra och naturen spelar det ju ingen roll på vilket sätt man njuter av den.

Så småningom kom vi ner över våtmarksområdet igen och över till den lilla ön Killingen. På en berghäll mot vattnet var det dags att inta den medhavda matsäcken. Där satt vi, med kaffe och smörgås, i solskenet och njöt av den lunchkonsert i form av av inflygande kanadagäss som vi erbjöds. De kom i intervaller, alltid två och två, vilt snattrande under inflygningen någon meter över vattenytan, innan de landade inne på grunt vatten i viken. De snattrade inte lika ofta som grågässen, men i gengäld snattrade de alltid högre.

När kanadagässen så småningom lugnade ner sig lämnades fältet fritt till strandskatorna, som också samlats i stora gäng. Jag slås alltid av vilken förvånad uppsyn de har. Jag tror det är de stora röda ögonen som gör det. De har snygg färgsättning och är lätta att känna igen när de flyger – svarta upptill, vita nertill, och röda detaljer. Om inte det räcker kan man lära sig känna igen deras genomträngande skrik som de gav ifrån sig när de plötsligt började flyga av och an över viken. De skriken hade jag inte hört förut. Mycket ljud i en så liten fågel. De var nästan i klass med kanadagässen, faktiskt.

Strandskata
Foto: Lars Lundmark
http://www.larslundmark.se/

Efter intagen matsäck var det dags att börja vandra tillbaka. Vi tog en snävare sväng än på utvägen, närmare vikens strandkant, för att kunna skåda lite bättre på vadarna som samlats där. Strandskatorna och kanadagässen hade vi redan koll på, men här fanns annat roligt att få syn på. Gluttsnäppan kände jag igen sen tidigare. Likaså större strandpipare (varför vill jag alltid säga strandraggare?). Tofsvipan for omkring i sina snabba luftakrobatiska rörelser här också, under sedvanligt vilt tjutande.

Men därborta, vid den lilla sandkilen ut i vattnet – vad var det? En brunfläckig vadare, med ganska mörk näbb, inga andra kännetecken… fasen att den skulle stylta omkring i vattnet, så jag inte såg färgen på benen, det säkraste tecknet för att identifiera en vadare ….. Kunde det vara ännu en gluttsnäppa? Jag kikade, kisade, kikade. Nä. Fick ingen mer klarhet.

Nu började maken trampa otåligt. Hans gräns för fågelskådning under en och samma dag var tydligen nådd. Som en god hustru lämnade jag den oidentifierade vadaren åt sitt öde och så vandrade vi vidare tillbaka mot stigen och parkeringen.

Halvvägs över våtängen mötte vi en medelålders man med tonårsson, med fiskespön i högsta hugg, på väg ut till Killingen för att fiska. Men den medelålders mannen hade en kikare om halsen. Fågelskådare också, alltså. Och av den sociala sorten (tro mig, vi är inte många) som gärna samspråkar och delar med sig.

– Hej, har ni sett något spännande? frågade han mig och maken.
– Nja, mest det vanliga, svarade jag. Tofsvipa, gäss, strandskata, och så några gluttsnäppor.
–  Jo, nickade mannen, dem har jag också sett. Det vanliga gänget. Men ni har inte sett rödbenan då?
– Rödbenan? frågade jag.
– Ja, den går därute i viken, borta vid sandkilen. Jag såg den nyss.
– Hur känner man igen den? frågade jag dumt nog.
– På benen, sa mannen och log. Det framgår av namnet – rödbena. 

Förstås. Jaha. Så det var en rödbena jag sett. Den där bruna oidentifierade vadaren som gömde benen under vattnet. Inte en gluttsnäppa. En rödbena. Jag kände mig föranledd att försvara mitt rykte som fågelskådare och nämnde att jag sett fågeln, men att det inte var så lätt att se färgen på benen när de var under vatten. Mannen skrattade, och så vandrade han och sonen vidare med sina fiskespön. Jag tror inte jag var särskilt övertygande.

Strunt samma. Jag vände mig om mot stranden igen, lyfte kikaren och sökte tills jag fick in den lilla vadaren i linsen igen. Nu hade den lämnat vattnet och befann sig på torra land. Och se – visst var benen röda! Helt klart en rödbena!

– Kolla! ropade jag till maken. Det stämde! Det var en rödbena! Nu har jag också fått syn på den! Vill du se?

Jag ropade till döva öron. Maken hade till skillnad från mig inte stannat kvar. Han var nu hundra meter bort, halvvägs över till ekhagarna. Som sagt. Dagens gräns för fågelskådning var nådd.

Jag sprang ikapp, medan sånglärkorna fortsatte drilla över mitt huvud. Vilken lyckad dag! Nu har jag lärt mig ännu en ny vadare – rödbena.

Rödbena
Foto: Leif Nyström
http://leifnystrom.com/?p=11453

Detta inlägg publicerades i Fåglar, Humlor, Växter och märktes , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till En majdag i Sandemar – och en ny bekantskap

  1. Eva skriver:

    Så vackert det måste vara där. Vilket underhållande och lärorikt inlägg. Rödbenan var för kul. Tofsvipor och strandskator är mina favoriter. Ser så lite av dem nuförtiden.

    Gillad av 1 person

  2. Meggie skriver:

    Vilken perfekt tajming av semestervädret och det måste ha känts skönt att ha fått så mycket gjort. Och vilken underbar avslutning på veckan med utflykt till vackra Sandemar. Kul med rödbenan, har också sett sådana där, och underbar bild av ängen med alla gullvivor och kungsängsliljor (vår, dvs Upplands, landskapsblomma) och hästarna längst bort vid vattenbrynet.
    Själv tillbringade jag hela lördagen i Handen!! av alla ställen med att heja på sonen som deltog i en crossfittävling som hölls utomhus vid Najadens gym. Spännande, men tufft i den gassande solen även fast man bara var en åskådare. 🙂

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Ja visst hade vi tur, med både väder, trädgårdsarbete och Sandemartur.
      Nämen – har du varit i mina trakter?! Najadens gym, mitt gamla hemmagym! 😀 De har blivit stora på Crossfit har jag sett. Hoppas det gick bra för sonen trots värmen. Jag lär väl läsa om det i lokaltidningen i nästa vecka. 🙂 Vad i allsin dar fick er att färdas ända hit för en crossfittävling?

      Gilla

      • Meggie skriver:

        Så länge det är tävlingar som går inom Stockholms län är det inte några problem, och ja, det gick bra för att vara första gången. Slutade trea i sin klass och fick en liten medalj, haha. Han gillar att träna (har konverterat sitt garage till ett hemma gym) och att ta sig an olika utmaningar. Nu på lördag är det Utö swimrun och sedan Sthlm marathon där även sonhustrun ska vara med.

        Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.