Aurorafjärilen

Det har dykt upp en ny gäst i min trädgård som jag inte sett förut. En vit fjäril med orange vingspetsar. Den, eller om det är flera, flyger ihärdigt fram och tillbaka längs häcken på baksidan, hela dagarna. Stannar och käkar nektar ur maskrosor och förgätmigejen, det fåtal blommor som hunnit komma igång. Ibland förföljer den en annan vit fjäril som saknar de orange vingspetsarna.

Naturligtvis var jag tvungen att ta reda på vad det var.

Aurorafjäril
Foto: Johan Wallander

Aurorafjäril, visade det sig. Det är hanen som har de orange vingspetsarna, honan saknar det orange och är mer vit. Det förklarar förföljelsemomentet – det var tydligen raggning på gång.

Precis som alla andra fjärilar – och bin – hotas aurorafjärilen av att betes- och ängsmarker växer igen och blommorna försvinner. Man kan hjälpa dem genom att låta sin trädgård blomma och odla ängsväxter.

En sån tur att vi redan gör det. Kanske är det därför aurorafjärilen har hittat hit.

Först blev jag fundersam. I min fjärilsbok från tidigt 80-tal stod att aurorafjärilen ”föredrar strandängar och liknande våtmarker”. Nog för att vi har problem med vattenavrinning på baksidan, men att gå så långt som att kalla tomten för strandäng är jag inte riktigt beredd att gå. Eller visste fjärilen något som inte jag visste?

Men lite färskare litteratur i form av jordbruksverkets sajt gav vid handen att aurorafjärilen även är vanlig i miljöer som ”betesmarker, lövskogsgläntor, lundar och skogsbilvägar.” Där kvalade vi nog in lite bättre, med vår vildvuxna baksida.

Hur som helst. Det är kul att den trivs. Nu ska jag bara se till att ha gott om korsblommiga växter, vad nu det är, för det är på sådana som aurorafjärilen lägger sina ägg.

Mer jobb än man kan tro att ordna en vildvuxen trädgård. (Lite motsägelsefullt, att ordna vildväxande – hm.)

Detta inlägg publicerades i Fjärilar och märktes , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Aurorafjärilen

  1. Eva skriver:

    Jättegullig fjäril. Men du jag var inne och kollade på jordbruksverkets sida och blev nästan mörkrädd över allt man skall göra för att rädda allt i naturen. Bättre om de sa vad man inte skall göra. Naturen kan väl få ha sin gång också om du förstår hur jag menar. Bin och humlor förstår jag man måste hjälpa för det är så allvarligt läge för dem, men det får finnas gränser. Har jag helt fel?

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Tack för din kloka kommentar, Eva. Ja visst är det lätt att misströsta. Och man får komma ihåg att många av de här råden riktar sig till större markägare, som jordbrukare m fl, som har helt andra möjligheter att styra sina odlingar och hjälpa till. Vi trädgårdsägare lirar inte riktigt i samma liga. Man får göra det man kan. Och att köra ner en salvia i en kruka kan vara fullt tillräckligt. Då har man i alla fall gjort något till hjälp för humlor och bin. Så brukar jag tänka. Annars mäktar man inte med – man går ju under om man tänker på allt som ska göras. Man måste sätta gränser för sig själv.

      Gillad av 1 person

      • Eva skriver:

        OK. Det är nog sant att det är större markägare detta riktar sig till. Fördjupade mig för mycket i alla texterna om hur man ska bete sig. Skaffar salvia i morgon. Det får bli mitt bidrag. Hoppas stäppsalvia går bra. De är väldigt vackra:)

        Gillad av 1 person

  2. Anki skriver:

    Såg de första här igår … så fina! Korsblommiga växter är kålväxter tror jag …

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.