Helt utom kontroll – att odla en äng

Jag har skrivit tidigare om min ofrivilliga äng, som etablerade sig på egen hand nedanför mitt köksfönster (med viss hjälp av en manuell fröspridning några år tidigare, men ändå – jag var inte inblandad). Förra året tog ängen sig rejält och bjöd på mängder av blåklint, vallmo, färgkulla och klätt. Och en stor buske rödklint som anslöt sig senare.

När säsongen var slut och jag läst på lite mer har jag lärt mig att när man planterar en äng har man ingen kontroll på vad som kommer att gro och när. Vissa arter är ettåriga, vissa är fleråriga, vissa behöver flera år på sig att ens gro och börja blomma första gången och så vidare. Följden blir att man inte har en aning om vad som kommer att blomma. Det enda man kan vara säker på är att ängen inte ser likadan ut år från år.

Så i år, när det började spira under mitt köksfönster igen, började jag följa de små bladen med spänning. Det var många sorter i år. Men de långa, smala stänglarna uteblev. Det innebar att jag inte fick någon blåklint, tydligen. Hm. (Visserligen var den ettårig, men om det innebär att den bara blommar ett år och sen aldrig mer tycker jag det är förenat med vissa brister vad gäller artens fortlevnad. Men som sagt, det är inte jag som bestämmer.) Istället för de smala stänglarna hade färgkullan ökat med typ 150 %, för det var dilliknande små blad överallt. För att inte tala om prästkragarna. De stack upp precis överallt i små knippen. Och en ensam lång stjälk som var snarlik tisteln, men utan den taggiga stammen. Tack och lov, inte fler tistlar nu. Och rödklinten som ledde ligan med inte mindre än fem stora knippen som slogs om utrymmet med övriga.

Och så de där stora, breda bladen i rosetter som kommit upp redan i höstas och övervintrat. De förde tankarna till någon slags kaktus eller fetbladsväxt nästan, trots att det var vanliga blad. Men de kändes – kraftfulla. Nu började nya blad komma fram, och så småningom – tjocka blomstänglar! Och överallt! De var nästan lika talrika som färgkullorna.

Nu var jag nyfiken. Vad i hela friden kunde detta tänkas bli?

Jag rotade fram mitt ängsfacit, det vill säga förteckningen över fröinnehållet i den ängsblandning jag strött ut några år tidigare. Efter att ha nagelfarit hela listan efter passande art slöt jag mig till att det borde vara mörkt kungsljus. Kungsljuset är en reslig, bastant växt med hög stängel och breda blad, vanlig i dikesrenar ihop med övriga ängsväxter.

Åh, det här kunde bli fint! Mörkt kungsljus, minsann! Det hade jag aldrig sett i någon rabatt tidigare. Tänk vilka färger, det mörkt gula ihop med prästkragar och rödklint.

Det blev sol, det blev varmt, det blev varmare, jag vattnade och det spirade som aldrig förr under mitt köksfönster. Den långa stängeln klurade jag snabbt ut till att vara antingen vädd eller väddklint – troligen det senare. Det kommer att stå klart när den slår ut. Prästkragarna slog ut, och färgkullorna var på bristningsgränsen. Några röda små blommor smög sig upp mellan prästkragarna, som jag med hjälp av listan artbestämde till rödblära. Dessutom hade några små envisa blåklintar kämpat sig upp i utkanten och stillsamt börjat blomma. Hurra! Blåklint trots allt!

Ängen började bli mer lik en djungel. Det var grönt och frodigt och nya växter sköt hela tiden upp. De små gullvivor, lungört och violer jag köpt som plantor och satt ner var snart skymda bakom all rödklint och rödklöver.

Men mina kungsljus lät vänta på sig. De växte och växte, med fler och fler blomstänglar. Blev högre och högre. Och så till sist, alldeles häromdagen, såg jag blomknoppar!

Som inte var gula utan – rosablå?

Och så slog de ut.

Och inte fan var det mörkt kungsljus, inte. Det var blåeld.

Blåeld! Jag var så snopen! Här hade jag gått och bespetsat mig på fina kungsljus, och så visar det sig att jag har rabatten full av blåeld!

Blåeld, för er som är obekanta med den, är det där taggiga, stickiga ogräset i dikesrenarna som förvisso är vackert men som sticks och som man aldrig kommer på tanken att plocka. Ogräset med stort O. Älskat av humlor, men sällan skådat i en villaträdgård.

Förrän nu. Blåeld i en villaträdgård. Det gick sakta upp för mig att min rabatt numera liknade en blandning av en vacker sommaräng och en ogräsodling. Grannarna måste ha omåttligt roligt. Blåeld! Haha, vad tänker de på, de där konstiga nybyggarna med sin vildvuxna trädgård?

Men jag började faktiskt skratta jag också. För vad var det jag sa inledningsvis – man vet aldrig vad man får när man sätter en äng. Olika blommor kommer olika år, och det beror helt på jordmånen vad som gror. Så torrt som det är under köksfönstret är det inte konstigt att just blåelden trivs.

Och dessutom är det ju en humleäng. Det var ju hela avsikten. Och mina åkerhumlor har redan hittat till min blåeld och äter av hjärtats lust. Vilken tur. Det blev ju bra. Och den blå färgen matchar den vita husväggen väldigt bra.

Så. I år blev det blåeld. Nästa år kanske jag får något annat i rabatten. Kanske kungsljus. Eller johannesört. Eller något annat i frölistan. Det spelar ingen roll.

Det viktiga är ju att det blommar.

Detta inlägg publicerades i Humlor, Växter och märktes , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Helt utom kontroll – att odla en äng

  1. Gun Malmqvist skriver:

    Som vanligt härligt , underbar läsning😜

    Gillad av 1 person

  2. Meggie skriver:

    Spännande när man slänger ut lite olika frön så där random och sedan kanske måste vänta till nästa sommar för att se resultatet. Och då har man redan glömt vad man gjorde ett år tidigare och börjar rensa bort allt grönt som sticker upp i tron att det är ogräs, tills man plötsligt minns… 😦
    När jag läser din lista ser jag flera växter på den som jag, återigen, varit ute längs vägkanterna eller på någon ödetomt och grävt upp och planterat på min egen, till viss förtret ibland eftersom några sprider sig som ogräs, som t ex rödblära. Men vacker är den och passar fint i midsommarbuketten. 🙂 Lycka till med kungsljusen, sådana har jag sätt växa vilt men än har jag inte grävt upp något. 🙂

    Gillad av 1 person

    • Meggie skriver:

      …ibland går det fort, självklart vet jag att ”se” böjs som ”sett” och inte ”sätt” 🙂

      Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Javisst är det lite spännande! Särskilt som det dröjt 3 år innan det här gänget kom upp, från det att fröna kastades ut. Och jodå, i min okunskap lyckades jag rensa bort rätt mycket av rödklinten innan jag fattade att det inte var ogräs – eller ja, det är det ju kanske, men önskat ogräs så att säga. 🙂
      Det inspirerar mig att höra att du är ute och ”stjäl” växter ute i allmänningarna – jag har slagits av samma tanke men inte vågat…. men inom en nära framtid kanske en eller annan hägg mystiskt finner sig omplanterad…

      Gillad av 1 person

      • Meggie skriver:

        Haha, en uppgrävd hägg finns också på min växtreportuar, men den dog tyvärr. Fast jag får kanske sluta att erkänna mina stölder så här offentligt, det är säkert inte tillåtet att göra som jag gör. Har i alla fall inte grävt upp några fridlysta saker vad jag vet. 🙂

        Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.