Att se en vårtbitare födas

Ni som är känsliga för närbilder på insekter göre er icke besvär med detta inlägg. För här blir det många sådana.

Den 28 juni hade jag turen att få bevittna en vårtbitare födas i blåelden nedanför mitt köksfönster. Eller ja, kanske inte födas – den ömsade skinn, rättare sagt, från nymf till färdig vårtbitare. En vårtbitare går nämligen igenom fem till sex olika nymfstadier innan den blir en färdig, vuxen vårtbitare.

Och den här vårtbitaren som bestämt sig för att min köksrabattsäng var ett lämpligt ställe att genomgå en metamorfos på, befann sig i sitt sista stadium – där den helt lämnade nymfstadiet och kom ut som en fullvuxen vårtbitare.

En tämligen fantastisk grej, alltså. En fullständig förvandling, ett naturens under. Och jag hade den osannolika turen att få bevittna hela den långdragna processen på bekvämt avstånd från min trädgårdsgång. Medan jag var på väg ut med soporna.

 

Den unga vårtbitarhonan kämpar sig långsamt loss ur sitt gamla skal. De stora bakbenen, det långa äggläggningsröret (som skvallrar om att det är just en hona) och de långa antennerna är fortfarande kvar i det gamla skalet.

Notera hur vingarna bara delvis är utfällda, närmast kroppen. De håller nämligen fortfarande på att vätskefyllas.  Längst ut är vingarna fortfarande bara små gröna, hopfällda stumpar.

Nu har hon fått loss bakbenen och antennerna, som hänger som sladdriga trådar. Bara äggläggningsröret är kvar i det gamla skalet. Det går långsamt, långsamt för henne att ta sig loss. Det har gått ca 10 minuter sedan det första fotot togs. Vätskan i vingarna pulserar i takt med att hon pressar ut den, och sig själv, ur det gamla skalet. Det tar på krafterna. Emellanåt får hon stanna upp och hämta andan.

Notera hur de nya benen, bak- såväl som fram, hänger fritt i luften. Det enda som håller henne fast vid växten är kontakten med det gamla skalet.

Med en sista kraftansträngning  böjer hon kroppen, tar tag med frambenen i det gamla skalet och drar loss bakkroppen och äggläggningsröret ur det gamla skalet. Vingarna fylls så sakteliga.

Hon är fullt koncentrerad på sin process och märker inte de två kamerorna (vid det här laget har nämligen maken anslutit ) som nu är framkörda bara centimeter ifrån henne. Humlorna som surrar runt i blåelden omkring henne låter hon sig inte heller störas av.

Hon får loss bakkroppen, vrider sig runt och börjar klättra upp på sitt gamla skal för att få bättre och säkrare grepp direkt i blåeldens blomstängel.

Nu är vingarna nästan helt fyllda och hon har helt lämnat det gamla skalet. Det har inte längre någon funktion.

Ytterligare en stund senare har hon klättrat upp och runt sitt gamla skal och hänger nu direkt i blåelden i sina framben. Bakbenen hänger rakt ner, vilande. Vingarna har fyllts helt och kan nu få hänga avslappnade rakt ner. Här stannar hon en stund för att hämta andan efter sin oerhört krävande process.

Metamorfosen är nu slutförd. Den unga vårtbitarhonan har helt lämnat sitt larvstadium och är nu en fullt vuxen vårtbitare.

Helt fantastiskt. Vilken upplevelse att få vara med om!

Jämför med det gamla skalet som hänger kvar i blåelden. Det är svårt att tänka sig hur 17 hela den stora vackra vårtbitaren kunnat få plats däri. Metamorfosen när insekterna byter levnadsstadium är för mig en helt obegriplig process.

Här lämnade vi den unga honan i fred, eftersom vi tyckte vi hade stört henne tillräckligt länge. När jag nästa dag återigen var på väg förbi på trädgårdsgången tittade jag efter i blåelden om det fanns några spår kvar. Och det gjorde det inte. Varken vårtbitaren eller det gamla skalet fanns kvar. Allt var spårlöst borta. Det var som om händelsen aldrig ägt rum.

Om ni vill veta mer om den gröna vårtbitaren, en av våra största hopprätvingar och nära släkt med gräshopporna, finns här en länk till Wikipedia där ni kan läsa mer.

Tack för att ni har läst så här långt. Jag är medveten om att kanske inte alla delar min förtjusning och fascination över insekter, men eftersom ni har läst så här långt ska ni i alla fall veta att jag verkligen uppskattar ert engagemang och tålamod.

Nu blir det en paus från mig ett tag, eftersom vi ska på semesterresa norrut. Vilket får mig att tänka på de många brandhärdar som florerar i Norrland just nu och alla stackare som drabbas – boende, brandmän, djur och växter. Jag ska göra mitt bästa för att önska oss alla regn och lägre temperaturer.

Annons