Det här är Gunnar. Vår grannkatt. Bekvämt slöande på vår baksida.
Jag har skrivit en del om honom tidigare, bl a i det här inlägget från februari förra året. Ända sedan vi flyttade in hösten 2014 har han kommit förbi vår tomt med ojämna mellanrum för lite kel och för att bevaka sina jaktmarker från vår klipphäll på baksidan. De var ju hans jaktmarker och revir långt innan vi byggde ett hus och flyttade in, så det är bara tingens ordning. Mången näbbmus på vår baksida har funnit sitt öde under Gunnars tassar.
Gunnar tillhör vår granne tvärsöver vägen, och sagda granne har mer än en gång ängsligt sagt att vi får jaga iväg Gunnar om han stör oss det allra minsta. Vilket inte skulle falla oss in. Gunnar är en extremt rar och trevlig katt. Dessutom jagar han inte våra fåglar, till skillnad från grannskapets övriga katter (som därför schasas iväg – vi bjuder inte på smörgåsbord med fjädrar). Gunnar är alltså alltid mer än välkommen.
Och nu tycks han faktiskt ha flyttat hit. Idag var tredje dagen i rad han kom förbi, översiggivet jamande, sällskapssjuk, strykande runt benen på oss, allt för att vi skulle förstå att han var fullkomligt utsvulten på mat. Och kärlek.
Det finns en gräns för hur länge man som kattälskare kan höra en katt jama övergivet och bedjande. Maken gav upp först. Det vill jag poängtera. Men jag var inte långt efter. Det var dessutom jag som hade ett litet reservlager av kattmat. Utifallatt liksom.
Sålunda hade vi i eftermiddags en mätt och nöjd katt som låg och dåsade under vårt altanbord medan vi satt och läste i stolarna bredvid. Det kändes väldigt hemtrevligt. Men naturligtvis var vi tvungna att underrätta grannen om det inträffade. Vi visste att han var bortrest, men säkerligen fanns någonstans en kattvakt som undrade var föremålet för väkteriet tagit vägen. Och varför all hans serverade mat fanns kvar orörd.
Efter lite letande på hitta.se fick vi fatt i grannen. Han var inte arg över vårt tilltag att mata hans katt. Inte heller var han förvånad. Tydligen stod hans inneboende kompis, tillika kattvakt, inte så högt i kurs hos Gunnar. Han var ”inte så inne på katter”, som grannen uttryckte det diplomatiskt.
Sagda inneboende kom hur som helst över någon timme senare, fiskade upp en högst ovillig Gunnar, bad så mycket om ursäkt och traskade tillbaka hem.
Och fem timmar senare, vid 20-tiden, var Gunnar tillbaka hos oss igen. Han strök runt om oss medan vi vattnade och sysslade på tomten (när det nu äntligen blivit svalt nog ute) och framåt 22-tiden började han jama uppfordrande igen. Mera mat. Och vi som lovat grannen att låta bli. Men maken gav upp tämligen omgående. Han tittade på mig och sa: ”Hämta en påse. Mitt hjärta klarar inte det här.” Tur att mitt reservlager av kattmat var stort.
I skrivande stund, en kvart senare, är Gunnar nu inne på sin andra påse Sheba med laxsmak. Jag misstänker att vår erbjudna mat är godare än den som bjuds hemmavid. Det kan vara en av orsakerna till de nu täta besöken.
Hm. Detta kan bli ett problem för grannsämjan. Fortsättning lär följa.
Amatörbiologen 
Haha … ja katter är både roliga och kloka djur och väljer sina tjänare med omsorg 🙂 Visst är det omöjligt att stå emot en svältande katts envisa påpekande att den är på svältgränsen om nu inte någon behagar serverar en god lyxmåltid. 🙂
Att han inte käkar upp fåglarna får väl anses som ett undantag i kattvärlden – förmodligen en ytterst dålig jägare som inte skulle överleva utan snälla grannar – ja nu när kattvakten inte verkar stå så högt i kurs alltså.
Skämt åsido, så tror jag nog han flyttar hem igen när hans ordinarie tjänstestab kommer hem … annars är det bara att konstatera att ni blivit med katt 🙂
GillaGillad av 1 person
Gunnar är 13 år nu och orkar inte jaga fåglar längre. Tydligen. Och idag var grannen, den ordinarie tjänstestaben som du så träffande uttrycker det, hemma igen och ordningen återställd till det normala. Gunnar har varit förbi idag men bara på sin vanliga revirrunda. Vi är avpolletterade som sällskap och utfodrare – för tillfället. 😉
GillaGillad av 1 person
Till sist är det Gunnar som bestämmer, katter är sådana.
GillaGillad av 1 person
O ja. Alltid. Vi har haft katter förut, innan maken blev allergisk, så det känner vi till. Hundar har ägare, katter har personal. Så sant som det är sagt.
GillaGilla
Vilken rar historia! Ja, katter är verkligen egensinniga djur, som man inte tar hur som helst där man satt dem. Vi har just haft barn och barnbarn med katt på besök. Miss Molly (katten alltså) är en musjägare av rang och behövde mindre än en minut från det att hon släpptes ut ur sin bur vid ankomsten tills den första näbbmusen låg död på gräsmattan. Därefter har vi fått kryssa mellan liken under en veckas tid och ingen gick längre barfota. 🙂
GillaGillad av 1 person
Hahaha! Jösses! Vilken jägare! 🙂 Tja ni slipper ju gnagarproblem i huset i alla fall. Förutsatt att hon jagade möss och inte bara näbbmöss (som ju inte tillhör gruppen möss utan insektsätare).
Du har så rätt, katter ser till att ordna det för sig.
Jag hade inte heller gått barfota under de omständigheterna…. 😀
GillaGillad av 1 person
Typiskt er två, man kan bara inte låta bli. En rörande historia😺
GillaGillad av 1 person
🙂
GillaGilla