Annat än öl i Riddarfjärden

Känner ni till snapsvisan ”Jag har aldrig vart på snusen?” Den finns i olika versioner. Den jag känner till går ungefär så här:

”Jag har aldrig var’t på snusen
aldrig rökat en cigarr, halleluja.
Mina dygder äro tusen,
inga syndiga laster jag har.
Jag har aldrig sett nåt naket
inte ens ett litet nyfött barn.
Mina blickar går mot taket
därmed undgår jag frestarens garn, halleluja.

Halleluja, Halleluja …

Bacchus spelar på gitarren,
Satan spelar på sitt handklaver
Alla djävlar dansar tango
säg vad kan man väl önska sig mer?
Jo, att alla bäckar vore brännvin,
Riddarfjärden full av bayerskt öl,
konjak i varenda rännsten
och punsch i varendaste pöl!”

Nu undrar ni förstås varför jag tar upp en gammal snapsvisa så här en torsdagsförmiddag på bloggen.

Jo. Det finns förstås en koppling.

För en tid sedan skulle jag förflytta mig från Södermalm till Kungsholmen i vår kungliga huvudstad. Eftersom dagen bjöd på sol och varmt väder kände jag föga lust att som vanligt transportera mig under jord medelst tunnelbana. Och eftersom det finns en trevlig promenadväg längs med tunnelbanespåren där man går över vattnet till Riddarholmen, över densamma och vidare så att man slutligen landar på Stadshuskajen, kändes det som ett betydligt trevligare val denna vackra höstdag. Motionen får man på köpet.

Så jag kastade upp ryggsäcken på ryggen och påbörjade min trivsamma vandring. Måsarna skrek, solen sken, vinden blåste och ute på Riddarfjärden puttrade stora skärgårdsbåtar såväl som små privatbåtar förbi. Vattnet glittrade. Som ni förstår en härlig dag.

Efter en kort stund nådde jag fram till Riddarholmen och tog trappan ner till kajen för vidare transport runt holmen, förbi de många vägarbetena. Men plötsligt hejdade jag min framfart. I likhet med de många turisterna som också hittat hit. Vi blev en liten folksamling som stannat till, just här, tittade, skrattade och pekade. Och fotade.

Vi befann oss nu vid väggen mot t-banestationen Gamla Stan, som har en utgång mot Riddarholmen. Och där, lutade mot väggen, stod de fynd som byggarbetarna gjort i samband med Slussenrenoveringen. Eller om det var för reparationerna på Riddarholmen, eller efter bygget av Citytunneln – det är oklart. Hur som helst har de hittat saker i vattnet under bygget. Saker som tagits upp. Saker som inte borde ha legat i vattnet till att börja med, kan kanske tilläggas.

Nämligen mängder med cyklar.

Överväxta med sjögräs och andra vattenväxter. Rostiga. Och fulla med andra beläggningar som blir följden av en lång tids vistelse i vatten. Det var knappt man kunde urskilja den ursprungliga metallen därunder emellanåt.

Byggjobbarna kunde naturligtvis bara ha slängt fynden i någon container ihop med övrigt byggskräp. Men de hade valt att ställa upp fynden, något som uppskattades av alla förbipasserande. De utgjorde en rolig och annorlunda anblick i stadsbilden. Mången mobilkamera är nu full med foton av dessa av vatten anfrätta stilleben.

Vad har nu detta med den inledande snapsvisan att göra?

Tja. Det jag tänkte medan jag vandrade vidare mot Stadshuskajen var att Riddarfjärden kanske inte var full av bayerskt öl. Men full av cyklar verkade den ju vara. Och vill man spekulera kan man förstås tänka sig att det är högst sannolikt att ett visst mått av öl trots allt var inblandat i processen med hur cyklarna hamnade i Riddarfjärden.

Så visst finns det annat än öl i Riddarfjärden. Men kanske inte det man tror.

Annons