De ger verkligen inte upp

De ger verkligen inte upp, mina små humlor.

Jag har haft ett gäng hanar av jord- och åkerhumla som envist surrat runt i mina kvarvarande blommor de sista veckorna. Till synes omedvetna om klockan som obönhörligt tickat nedåt. Det är september, säsongen börjar ta slut, blommorna vissnar och temperaturen faller. Kort sagt så finns det inte längre några vidare förutsättningar för humlor att klara sig sådär vidare värst.

Och så i natt – det första större temperaturfallet. Frost ända upp på verandan, termometern visade en minusgrad på morgonen. Buskarna slokade och grässtråna lyste vita. Nu var det väl ändå definitivt slut på humlesäsongen, tänkte jag, en smula dystert.

Men inte då. Framåt 10-tiden bröt solen fram och med den humlorna. Lite långsamt flög de visserligen, men det är ju förståeligt med tanke på kylan. Men efter en stunds stillsam upptining i solen på husväggen började de surra runt i mina blåeldsblommor som om inget hänt. Helt otroligt.

Fast de har ju inget alternativ, när man tänker efter. Hanar är hemlösa och har bara som enda syfte att befrukta drottningar. Drottningar som sedan länge redan är befruktade och har grävt ner sig i väntan på våren. Så hanarna har just inget annat att göra längre än att surra omkring och invänta svält- eller kölddöden. Lite makabert, när man tänker efter. Men sådan är nu naturen inrättad och det får vi finna oss i.

Så. Tur att hösten varit varm och det fortfarande finns blommor kvar i min gräsmatta. Så länge de blommar och så länge det surrar av humlor i dem får de stå kvar orörda i den stora höstträdgårdsstädningen.

Och snart kommer en ny vår och nya humlor igen.

 

Annons