Ibland är det tur att man går vilse

Kallt och blåsigt, men sol emellanåt. En härlig höstdag idag. Som jag tillbringade i Tyresta nationalpark. Planen var att vandra så mycket orken tillät, och kanske hitta en eller annan svamp. Även om förhoppningarna för det sistnämnda var liten, eftersom vi haft så torrt häromkring.

Jag gav mig iväg på den slinga vi brukar följa, och hoppade av efter en bit, in i skogen – som vi brukar göra, jag och maken. Vandrade över hällmarker och ner i granskogssänkor, spanande efter svamp. Som vi brukar göra. Dock utan framgång denna gång. Ingen svamp. Men det var skönt att vandra, inga andra människor syntes till, solen sken och en nötskrika slog följe med mig en stund.

Efter en kaffepaus och ännu en granskogssänka skymtade jag leden framför mig mellan träden. Skönt, då höll jag kursen. Jag vände höger och vandrade vidare. Hittade ett bra ställe med trattkantareller. Hurra! Vandrade vidare. Upp på hällmarken, ner i granskogen igen.

Hm. Var var nu den där mossen vi brukade stöta på? Borde jag inte vara framme där snart? Varför var det så mycket granskog helt plötsligt? Det kom jag inte ihåg att det brukade vara.

Jag såg mig omkring. Viss om att leden fanns till vänster om mig någonstans fattade jag ett beslut. Tiden gick ju. Och inte hade jag hittat värst mycket mer svamp heller, efter trattkantarellstället. Jag beslöt mig för att lägga ner svampplockningen, vända vänster igen och fokusera på att vandra leden klart, som jag tänkt mig från början.

Jag gick och jag gick och jag gick genom granskogen. Där framme skymtade en mosse. Men ingen vandringsled. Som jag trott skulle gå längs med den. Hm. Och hm igen.

Jag snurrade runt. Och insåg att jag inte hade en aning om var jag befann mig. Jag kände inte igen mig alls.

Suck. Jag hade lyckats igen. Vilse.

Jag är som en snigel, jag ska bara ha en begränsad yta att röra mig på. Annars går jag vilse. Som nu. Jag var alltid den elev som kom bort under skolans orienteringsdagar. Hopplöst fall.

Okej. Fram med telefonen. Upp med en kartapp. Där kan man hitta sig själv, eller snarare telefonen, som en blå prick på en karta som man kan navigera efter. GPS, typ. Bara att ta ut riktningen åt det håll jag ska, i det här fallet Tyrestas parkering, och så förflytta sig.

Den första appen talade om för mig att ”följ Tyrestavägen 400 m västerut, det är inte mycket trafik just nu”. Ja det skulle jag gärna göra. Med bussen, när jag väl hittat Tyrestavägen. Det var liksom det som var grejen, att hitta Tyrestavägen. Problemet var inte att hitta hem från Tyresta, problemet var att jag fortfarande befann mig i skogen, och inte kunde ta mig ur den. Skräpapp.

Nästa app visade mig det jag sökte – en blå prick på en grön karta, med parkeringen rakt söderut. Oj, jag hade kommit alldeles för långt västerut. Men topp! Nu visste jag vart jag skulle! Bara att sätta av!

Och det gjorde jag. Tillbaka i samma spår, och lite till. Över stock och sten, uppför berg, nedför dalar. Började bli lite svettig. Tittade på klockan. 45 min tills bussen skulle gå. Ojdå. Men jag skulle nog hinna.

Men – vad fasen? En titt på den blåa pricken visade att jag inte alls rört mig söderut. Som jag trott. Snarare i sidled, typ – österut? Men riktningen på prickens lilla solfjäder var ju att jag rörde mig söderut. Den visade fortfarande rätt riktning, mot parkeringen. Men både jag och pricken hade alltså istället flyttat oss i sidled. Hur fasen skulle jag då kunna följa den? Om den gick åt ett annat håll på kartan än i verkligheten? Hur jag än försökte lista ut hur jag skulle gå blev det inte åt rätt håll.

Okej. Dags att bita i det sura äpplet. Att ringa maken.

– Hej! Har du det bra därute i skogen?
– Nej. Jag är vilse.
– Du är ju helt otrolig. Vem kan gå vilse längs Hällmarksslingan i Tyresta?
– Jag. Som du ju vet.
– Ja men herregud….
– Jag behöver hjälp. Vilken app ska jag använda i telefonen för att navigera? Jag begriper mig inte på den jag har.

När han skrattat färdigt guidade mig maken i Iphones inställningar och efter diverse tryckningar hade jag fått igång en annan kartapp som visade en prick med en blå solfjäder, åt rätt håll denna gång. Och där kartan dessutom innehöll fler småvägar. Om jag följde solfjädern rakt fram skulle jag nå fram till en av dessa vägar och därifrån hitta till parkeringen och busshållplatsen. Vilket var tur. För nu hade jag bara en halvtimme på mig.

Men nu hade jag ju en riktning. Nu skulle det lösa sig. Med förnyat mod satte jag av igen, upp över en bergknalle, med mobilkartan i högsta hugg.

Och snubblade över dessa.

Fyra fina stora kantareller! Vilken flax!

Naturligtvis var jag tvungen att ta en paus för att plocka dem. Trots att tiden gick. Kantareller går man inte ifrån. Men efter den lilla svampplockarpausen hastade jag raskt vidare. Tiden gick. Nu var fokus inte längre på svamp, utan på bussar. Men jag var onekligen nöjd – nu kunde jag i alla fall visa upp ett par kantareller hemma. Det värmde den något stukade självkänslan efter dagens vilsevandring.

Och plötsligt – mitt ibland träden uppenbarade sig en träspång. Och där fanns en ledstolpe! Jag hade nått fram till Urskogsstigen! Hurra! Inte längre vilse! Nu var det ju bara att följa leden tillbaka till parkeringen!

Att jag sedan lyckades följa leden åt fel håll tänker jag inte tala högt om. Men jag kom fram till slut i alla fall. I god tid innan bussen gick. Jag hann till och med ta en kort fikapaus för att fylla på energidepåerna, som tömts påtagligt under den senaste timmens vilsestress, innan det var dags för avfärd.

På bussen tänkte jag att ibland är det tur att man går vilse. Annars hade jag ju aldrig hittat kantarellerna.

Detta inlägg publicerades i Svamp och märktes , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Ibland är det tur att man går vilse

  1. Anki skriver:

    Haha … jag kan ju berätta att du är inte ensam om att gå bort dig! Orange prickar, som på Sörmlandsleden och Östgötaleden … de är värst! Oj så många gånger jag gått bort mig där!
    Grattis till kantarellerna!

    Gillad av 1 person

  2. Gun Malmqvist skriver:

    Du gav oss ett gott skratt, underbara DU😜😜😜😜😜😜

    Gillad av 1 person

  3. Eva skriver:

    Detta blev ju riktigt spännande. Ett tag visste man inte hur de skulle gå. Men det är himla lätt att gå vilse när man plockar svamp. Har själv gjort det flera gånger i våra förhållandevis små skogar. Finfina kantareller fick du i alla fall.

    Gillad av 1 person

  4. Meggie skriver:

    Så underbart skrivet, men jag blev nästan lite yr i försöket att hänga med i dina fotspår. Tur att maken bara fanns en knapptryckning bort och kunde föra in dig på den rätta vägen igen. Och att du hann med bussen. Vi har själva stått och väntat på den, och väntat, och väntat…. Den går ju inte direkt en gång i kvarten, åtminstone inte på söndagar. Grattis till trattisar och gulingar! 🙂

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Lite yr, det var inget emot vad jag själv var mot slutet. 😀 Och nä, den där bussen går ju inte alltför ofta så man vill inte behöva stå och vänta en timme om man kan slippa. 😉

      Gilla

  5. Thirre skriver:

    Jag har plötsligt börjat gå vilse jag med. Något jag skrutit om och varit stolt över att jag aldrig gjort. Känner mig osäker trots att jag tittar på kartappar och i bland funkar de inte alls som jag vill. Jag har också iphone, så berätta gärna vilken kartapp du använde till sist 🙂

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Skönt att det inte bara är jag. 🙂
      Det var en app som följde med telefonen, ”Kartor” heter den i min, ser ut som en liten vägnätskarta med grå vägar och ett blått A. Men knepet var att trycka på den blå pilen i mitten av det lilla verktygsfältet man får upp, mellan kompassen och infoknappen, en eller ett par gånger tills man får som en solfjäder på sin positionsprick. Den visar vilken riktning man har näsan – eller snarare telefonen – åt. Då blev det genast lättare. 🙂

      Gilla

      • Thirre skriver:

        Själv har jag en handgps som heter Garmin Dakota, men jag glömmer den jämnt! Men fördelen med den är att man kan välja att det blir ett svart streck där man gått och då är det liksom bara att hitta tillbaka till dit man gått. Skäller på mig själv nu, att inte glömma den!! 😊

        Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.