Mera Gunnar

En del av er har undrat hur det går med Gunnar. Och jodå, det går. Det vill säga att han fortsätter dyka upp här dagligen. Mestadels på eftermiddagarna, ungefär när jag kommer hem. Då vill han ha mat. Sedan sova i vår säng i några timmar innan han ger sig hemåt frampå kvällskvisten. Som en variant på Guldlock.

Vi har ju förstås gett upp. Det är inte vi som har kontrollen. Det är Gunnar. Det Gunnar vill, det får han. På katters vis. Vi har blivit ofrivilliga dagägare till Gunnar och har fullständigt accepterat det. Jag börjar till och med planera mina dagar efter honom och ser till att inte komma hem för sent så han slipper sitta och vänta…. Ja jösses.

Det kommer att bli många Gunnar-historier. Nedan bjuder jag på den från i onsdags, i form av ännu en sms-konversation med grannen, alltså Gunnars ägare.

J = Jag
G = Grannen

Kl 16.43:
J: Vi fortsätter vår eftermiddagsrutin. Mat vid ca 16, sen vår säng i några timmar. Idag mötte han mig vilt jamande på uppfarten och nästan trängde sig in genom dörren. 🙂 Imorgon är jag inte hemma förrän efter 17 – hur ska det gå? 😮

Kl 20.10:
J: Han gick vid 19.30 men kom tillbaka efter 40 min. Det var ingen hemma hos er i gula huset. 🙂
G: Hmm, hälsa honom att vi är på väg. 15 min!
J: Hälsning framförd!

Kl 20.30:
G: Nu är vi här! 🙂
J: Ja, jag såg att det lyste. 🙂 Jag har informerat Gunnar men han var helt ointresserad….

G: Jaha, där ligger han och är sur på mig igen.
J: Något åt det hållet. 🙂 Men mätt och nöjd i alla fall.

Kl 22.30
J: Nu gick han. 🙂
G: Ok, jag tar emot den stackars katten.

Men se det gjorde inte grannen alls. För Gunnar gick inte hem. Han gick bara ut och kollade reviret en stund.

Jag hann gå och lägga mig, men maken berättade att Gunnar kom tillbaka igen någon timme senare, fick lite mer mat och la sig tillrätta i soffan (nu var det ju stängt till sovrummet) för natten. Så när maken runt 01.30 skulle gå och lägga sig uppstod ett dilemma – han kunde ju inte låta Gunnar ligga kvar där i soffan över natten. Vi har ju varken kattlucka eller sandlåda. Så det enda att göra var – tyvärr – att vräka honom. Vilket han inte alls var nöjd med. Men maken bet ihop, kände sig som en skurk och lyfte ut den sovvarma katten på verandan.

Gunnar var förstås tillbaka igen dagen efter. På gott humör igen. Men han är fortfarande, några dagar senare, en smula avvaktande mot maken – den där skurken som kastade ut honom.

Annons