Att vara Gunnars husse

Jag tycker faktiskt lite synd om vår granne. Det kan inte vara kul att ens katt hellre hänger hos grannen än hemma hos en själv. Jag hade varit väldigt ledsen om det varit min katt.

Men han tar det bra, grannen. Säger att han ju är glad att Gunnar har flera att ty sig till och slipper sitta hemma ensam och vänta på husse och hans oregelbundna tider. Även om sagda husse förstås saknar att ha honom hemma tycker han det är viktigt att Gunnar mår bra. Och bra mår han. Pälsen är tät och fin, han fäller inte längre lika mycket. Och han har säkert gått upp något kilo av all mat (hm).

Häromdagen inträffade en Gunnar-relaterad händelse som vi valde att skratta åt, trots att den egentligen var en smula tragisk.

Jag hade just kommit ut på framsidan av huset med min trädgårdskorg och verktyg för att rensa ogräs i vår nya minihäck. Samtidigt kom grannen körande, på väg hem och svängde upp för sin långa uppfartsväg mittemot. Och – hoppsan! – där kom Gunnar travande, åt andra hållet på uppfartsvägen. Han hade fått syn på mig, konstaterat att familj 2 alltså var hemma och kunde tillhandahålla mat och sällskap, och hade således satt kurs mot vårt hus. Nu fick han raskt hoppa åt sidan när grannen kom körande för att inte bli påkörd.

Och där blev han stående, Gunnar, medan grannen fortsatte upp till huset och parkerade. Han tittade upp mot sin husse. Sen vände han blicken mot mig. Sen tittade han tillbaka på sin husse (som nu lämnat bilen och var på väg ner för backen). Och så fattade han sitt beslut.

Han satte kurs rakt mot mig. Över vägen, genom häcken och in på vår tomt. Övergivet jamande på sedvanligt ”jag-är-nära-svältdöden”-Gunnarvis.

Jag började gapskratta. Tittade på grannen som nu var halvvägs nere för sin uppfartsväg, och som uppgivet slog ut med armarna och skrattade även han.

För vad ska man göra? Vad gör man åt en katt som beter sig precis hur han vill? Som ratar sin husses sällskap trots att han just kommit hem?

Vi blev stående vid vår minihäck och språkade en stund, jag och grannen, om Gunnar och vår speciella situation med någon slags delad vårdnad/dagmattelösning. Och om väder och vind och annat grannar emellan. Under tiden hade Gunnar fortsatt fram till vår förstutrapp. Där satt han nu, framför vår dörr, glodde på mig och sin husse, och jamade emellanåt övergivet på sitt Gunnarvis. Undrade varför jag dröjde. Han satt ju där och väntade.

Till sist stod det klart att Gunnar inte hade någon som helst avsikt att gå någon annanstans. Han väntade på att bli insläppt. Hos oss. Som han brukar bli på eftermiddagarna. Oavsett var hans husse råkade befinna sig, borta eller hemma. Eller som just nu, några meter bort.

Så jag avrundade vårt samtal med:
– Tja, jag går väl in till mig och utfodrar din katt, då.
– Ja, gör det, svarade grannen och skakade på huvudet åt den absurda situationen. Och la till att: Du kan väl hälsa honom att han är välkommen hem till kvällen sen.
– Jo, det ska jag göra, sa jag och nickade, väl medveten om att Gunnar skulle göra precis som han ville med den saken ändå.

Ett mycket märkligt samtal. Och en mycket märklig katt.

Detta inlägg publicerades i Katter och märktes . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Att vara Gunnars husse

  1. Anki skriver:

    Haha … ja, se katter … de gör bara precis vad de själva vill!
    Tack Gunilla för dina härliga berättelser om hur ni har det! Jag blir alltid på bra humör av att läsa och sitter här med ett stort leende igen! 🙂

    Gillad av 1 person

  2. Meggie skriver:

    Haha, kan bara hålla med om ovanstående, man blir alltid glad och full i skratt att läsa om denna söta och speciella katt. 🙂 Först tänkte jag att Gunnar nästan beter sig som barnen. När han inte får som han vill hos pappa (dvs husse), ja, då går han till mamma (dvs till dig). Och mammor säger sällan nej… Kanske dags att rådfråga en kattpsykolog? Eller så är det bara att låta Gunnar fortsätta att bestämma och njuta av honom så länge han själv vill. 🙂 Ser fram emot nästa kapitel i boken om Gunnar.

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Jag tror att du har rätt. Förutom att det är maken som nu är mest medgörlig och mesig, inte jag. Men oavsett så är vi uppenbarligen i Gunnars ögon roligare än husse. Mer godis hos oss, kanske.
      Och visst är vi medvetna om att han från imorgon kan bestämma sig för att vara någon helt annanstans än hos oss. Makten är hos Gunnar. 🙂

      Gilla

  3. Gun Malmqvist skriver:

    Ett gott skratt som vanligt😺Det verkar som Gunnar bestämmer i byn 🙀🙀🙀😻

    Gillad av 1 person

  4. Eva skriver:

    Instämmer i leendena och skratten. Himla rar och trevlig granne måste man säga.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.