Vårt liv med Gunnar

Vårt liv med Gunnar, ja.

Det fortsätter, för er som undrar.

Gunnar är onekligen ett stående inslag i vår tillvaro numera. Han kommer nästintill dagligen och tillbringar längre och längre stunder hos oss. Han är väldigt väluppfostrad och kräver inte mycket, förutom mat och ett lämpligt hörn att ligga och sova i. Soffa eller sovrumsmatta på golvet spelar inte så stor roll. Även om mitt knä tycks vara favoritplatsen. (Dock en smula svårt att lösa eftersom jag inte är en statisk plats, så att säga.) Men oavsett så är han nöjd, med lite mat och sällskap och en sovplats.

Eftersom han blivit en sån institution har vi numera en extra komihåglapp på insidan av ytterdörren som lyder ”Katten?”. Skälet är förstås att undvika att låsa in honom av misstag när vi går till jobbet. Häromdagen fick vi kasta ut honom tre gånger innan vi kom iväg. Han kan vara väldigt envis.

Nuförtiden är det mer Gunnar än tidigare. Och med det menar jag inte att han kommer oftare, utan att det är just mer Gunnar som kommer. Han har säkert lagt på sig minst ett kilo sen han började dyka upp hos oss i somras, tack vare all mat. Maken vidhåller att det är hälsosamt. Gunnar ser inte lika mager ut längre och hårar faktiskt inte lika mycket. Det är ju bra. Och även om grannen numera refererar till sin katt som ”den välgödda” är även han tacksam över att slippa katthåren överallt hemmavid.

Jag har funderat lite på vad som rör sig i den där lilla kattens huvud. Hur tänker han? När han trots allt har ett trevligt hem, en egen matskål och alla bekvämligheter? Han är ju inte hemlös, liksom. Vad driver honom till att gå hem till alla olika grannar och söka sällskap?

Tänk om man själv skulle göra likadant? Alltså knata hem till en främmande granne och knacka på. Och sen när de öppnar bara stövla in, be att få ett mål mat och sedan fråga om det är ok att lägga sig och sova i deras säng en stund?

Jag tror inte det skulle tas särskilt väl emot. Man måste nog vara Gunnar för att ro något sånt i land.

Men man får i alla fall vara tacksam för att han kommer till oss för att äta, sova och umgås. Till grannen snett mittemot går han mest för att bajsa i rabatten.

Detta inlägg publicerades i Katter och märktes , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Vårt liv med Gunnar

  1. Gun Malmqvist skriver:

    Underbart som vanligt. Nettan har lagt ut din blogg några ggr. På f.b. Jag har delat med vänner. Den sista om gräsklipparen blev det 5 gilla. Du är bäst!!!!👍👍👍❤️

    Gillad av 1 person

  2. Anki skriver:

    Haha … härliga Gunnar! Han vet verkligen vad han vill 🙂
    Snart är det vinter – kanske med många minusgrader och kanske snöstorm – vem har hjärta att kasta ut Gunnar då när ni åker till jobbet?

    Gillad av 1 person

  3. Eva skriver:

    Katter är märkliga djur. Undrar hur detta skall sluta?

    Gillad av 1 person

  4. Meggie skriver:

    Lätt att förstå att den där Gunnar får allas hjärtan att smälta. ❤ 🙂

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.