En vecka med Gunnar

För en tid sedan fick vi veta att vår granne Gunnars husse skulle utomlands på arbetsresa i veckan som var. Jag meddelade honom då att ”vi håller oss väl back-up för Gunnar, då”, väl medveten om att vi under dessa omständigheter troligen skulle få se rätt mycket av den lilla rundlagda gula katten under den veckan.

Och så blev det ju. Gunnar hängde hos oss dagligen hela förra veckan. Och de flesta nätter också. Det är inte kul att vara hemma när inte husse är det. Tur att det finns ett varmt och gästvänligt grannhus att gå till. Alltid mat framme på egen bricka med matskålar, alltid någon som öppnar dörren vare sig man vill in eller ut och alltid en varm säng att sova i och håra ner.

Maken råkade vara krasslig just den här veckan så han var på hemmaplan nästan hela tiden. Inte Gunnar emot. Bättre service. Och sällskap. Någon som klappade, borstade och lekte.

En dag när jag kom hem efter arbetet hörde jag dunsar och skratt inifrån sovrummet. När jag tittade in fick jag makens ändalykt i blickfånget där han låg på knä framför sängen. Den främre delen av honom befann sig under sängen.
– Vad håller ni på med? frågade jag i samma stund som Gunnar pilade ut från under sängen på ett annat ställe och for ut i vardagsrummet med svansen i vädret.
– Vi leker med papperskulor, svarade maken medan han kravlade fram från under sängen han också, och med sagda papperskula i handen satte av efter Gunnar in i vardagsrummet där leken fortsatte.

Ja jösses. Frågan var vem som hade nöje av vem, egentligen.

Men det var, och är, ett trevligt sällskap att ha honom här. Han gör inte mycket väsen av sig. Det bökiga var väl nätterna. Gunnar vill gärna gå ut vid fyra-fem-tiden på morgonen. Det blev maken som fick den ärofulla sysslan att gå upp, larma av, öppna, släppa ut Gunnar, stänga, larma på och gå och lägga sig igen. Några timmar senare var det dags för samma procedur när Gunnar skulle in igen och ha frukost, men då var oftast jag vaken och uppe.

– Hade ni kommit överens med grannen om hur mycket ni skulle vara kattvakt? frågade en god vän som nog inte var helt införstådd med alla detaljer.
– Nja, svarade jag, vi hade inte bestämt något alls om kattväkteri, det fanns en kattvakt hemma hos Gunnar. Men Gunnar bestämde själv hur han ville ha det. Och det var tydligen att hänga hos oss istället för hemma hos sin kattvakt. Och visst är det praktiskt när objektet man nu tydligen ändå ska vakta självmant kommer springande och flyttar in. Problemet är väl att få objektet i fråga att förstå när väktarperioden är slut, så att säga.

För från och med i tisdags morse var Gunnars husse tillbaka hemma. Maken drog en lättnadens suck över att få tillbaka sin ostörda nattsömn. Kattvaktarveckan var över. Men Gunnar höll inte nödvändigtvis med om det. Han trivdes bra här och såg ingen större anledning att gå tillbaka hem på heltid. I skrivande stund har vi redan lämnat över honom tre gånger till hans husse på lika många dagar. Han kommer hela tiden tillbaka till oss. Vi väljer att skratta åt det, grannen och vi. Och fortsätter turas om att bära hem Gunnar.

Några foton från veckan med denna speciella katt ser ni nedan. Klicka gärna på dem så ser ni dem större.

Annons