Morgonens dialog om Gunnar

Gunnar fortsätter att vara en del av våra liv. Förstås. Men vi arbetar med att återanpassa honom till att tillbringa mer tid hemma hos sin husse än hos oss, nu när alla helger är slut och vardagen tar vid. Arbetet, som består i att putta ut honom/bära hem honom/vandra iväg på en promenad med honom hem till husse, går faktiskt framåt, om än sakta. Han spenderar mer och mer tid hemma hos sig. Igår såg vi honom inte på hela eftermiddagen. Det var ett framsteg. Det tog ända till 20.45 innan han dök upp. Då orkade vi inte vara elaka och putta ut honom så han fick tillbringa natten hos oss ännu en gång.

Och så här blev morgonens dialog mellan mig och maken efter natten med Gunnar:

– Godmorgon du! sa jag till maken när han knipögt lufsade ut i köket vid sjutiden imorse.
– G´morrn, fick jag till svar.
– Du, när släppte du ut Gunnar i natt egentligen?
– Tja… strax efter att jag just somnat skulle han ut… suck…. kan väl ha varit kvart över tolv eller så….
– Aha. Jag gick upp vid tvåtiden och trodde det skulle finnas en katt att släppa ut då, men det gjorde det ju inte.
– Nä. Han var ju redan ute, sa maken medan han tog sina rökattiraljer och öppnade altandörren för att inta dagens första nikotinkick.
– Och nu är han här, la han till i nästa sekund, när en gulbeige katt raskt slank in mellan benen på honom.
– Nämen godmorgon Gunnar, sa jag. Så förvånad jag är att du kommer.

Jag serverade honom frukost bestående av en portion torrfoder, följt av en halv portion till, innan han mätt och nöjd fattade posto på sin nya favoritplats – vårt sovrumsfönster. Det ger total uppsikt över hela villagatan. Inklusive husses uppfart mittemot.

– Jag undrar om han var hemma överhuvudtaget i natt, sa maken när han kom in igen efter sin rökpaus.
– Jo men det tror jag nog. Det var ju ändå sju timmar emellan, om du släppte ut honom strax efter tolv.
– Jaja. Men jag undrar ändå jag….

Sen drog han en djup suck, gick fram och ställde ner sina ytterskor på dörrmattan och la därefter den numera välanvända lappen med texten ”Katten?” i en av dem. Allt för att inte glömma att putta ut den lille ockupanten innan han skulle åka till jobbet.

Själv gick jag iväg strax efter det till mitt eget arbete, lämnandes männen i mitt liv åt sitt öde. Jag hoppades att Gunnar inte skulle bli alltför svårövertalad för maken att putta ut någon timme senare.

Men å andra sidan är han säkert snart tillbaka igen. Gunnar alltså.
(Ja, förhoppningsvis maken också.)

Annons