Gunnar och räven

J = jag
G = Gunnars husse

SMS-konversation 190109 kl 22:14
J: Ett styck sur katt sitter nu utputtad på vår trappa. Försöker locka upp honom till er.
J: Nä nu kom räven förbi!
J: Och Gunnar jagar efter!
G: !!?!
J: Ja du.
J: Ingen fara dock.
J: Räven är borta och Gunnar trycker vid granne X:s garageport.
G: Kommer….
J: Jag står kvar här.

Japp, precis så var det.

Gunnar hade installerat sig för natten hos oss, vilket både vi och hans husse tyckte var en dålig idé, i enlighet med vårt nya projekt att återanpassa honom till hemmet. Så jag klädde på mig, lyfte upp en sovande Gunnar ur min säng (vilket var ungefär som att försöka få med sig en varm bröddeg i ett stycke) och bar ut honom på förstutrappen.

Surare katt var det länge sen jag såg. Han blängde på mig och kröp ihop på trappan, ruskade på sig och började stirra ut mot vägen. Jag böjde mig ner för att klappa honom i hopp om att gjuta lite olja på vågorna, då han plötsligt ryckte till, vände huvudet åt vänster, spände hela kroppen och började tokstirra på något.

Jag följde hans blick och såg sekunden efter honom det märkvärdiga – en ungräv som kom stormande i full karriär ner för villagatan, rakt ut i korsningen och upp för gatan på andra sidan, innan den plötsligt vek av in bland villorna, mot skogen till.  Jösses! En räv!

Och sekunden efter for Gunnar ner för trappan, rann ner för vår uppfart och sprang i överljudsfart ut i korsningen. I vild jakt på räven.

Jag bara gapade. Vad var det som hände?

Allt var över på typ fyra sekunder.

Räven var förstås borta sen länge, Gunnar hade inte en chans. Vilket han rätt snabbt insett, i höjd med sekund nr 3 ungefär, och därför avvikit från förföljelsebanan och sökt skydd mellan en annan grannes garageport och dennes bil. Där satt han nu och tryckte medan jag snabbt försökte underrätta hans husse om vad som hänt medan jag gick mot Gunnar.

Jag stannade kvar för att hålla honom under uppsikt så han inte skulle få för sig att ta förnyade tag i förföljelsen, men han rörde sig inte ur fläcken. Husse anslöt, skakandes på huvudet åt det knäppa tilltaget och försökte locka fram Gunnar från hans gömställe.

Så småningom lyckades det, Gunnar kom glatt skuttandes och hela rävepisoden tycktes glömd. Vi vandrade tillbaka mot våra uppfarter, och efter en viss kurskorrigering av Gunnar som återigen stövlade upp på vår uppfart fick husse till sist med sig sin vilde jägare hem.

Nedan ser ni rävspåren till höger och Gunnars betydligt mindre spår till vänster, strax innan han gav upp jakten.

Jag undrar hur han tänkte? En räv kan utan problem sätta i sig ett rådjurskid, så en katt vore nog en god munsbit. Varför ge sig till att förfölja ett rovdjur?

För att det var en räv stod det inget tvivel om. Dels har vi sett rävar och rävspår här tidigare, och svansen gick inte att ta miste på. Helt klart var det en räv.

Men tja. Allt slutade väl. Och nu har jag lite mer respekt för Gunnar. Jag menar, att först bli så skraj för en fälthare i julhelgen att man inte vågar gå ut och kissa, och sen ge sig till att förfölja en räv – det är faktiskt modigt. Om än lite ologiskt. I båda fallen.

Detta inlägg publicerades i Däggdjur, Katter och märktes , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Gunnar och räven

  1. Anki skriver:

    Men stackars Gunnar … att bli utknuffad så där mitt i skönaste kvällsstunden! Inte konstigt han blev sur och såklart blev han i förskräckelsen helt enkelt sur och trodde ni hade bjudit in räven – och självklart måste då den gästen jagas bort!
    Skämt åsido … tur det gick bra!
    Har sett samma sak hända med vår gamla katta, Svarta Malin, som vid två tillfällen jagade iväg räven över tomten och ut över ett gärde … klokt? Nix! Dumdristigt? ja!

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Haha, ja katter är för roliga. Inte så smarta alla gånger.
      Och visst tyckte även jag synd om Gunnar. Hade jättegärna haft honom kvar som sängvärmare. Men husse har förtur, och lite ordning försöker vi få till.
      Men han har straffat oss genom att inte dyka upp överhuvudtaget igår. 🙂 Får se om vi får något fredagsmys med honom ikväll.

      Gillad av 1 person

  2. Roffe skriver:

    Katter är no ologiska till sinnet, men det blev en mycket trevlig historia, tack för den.

    Gillad av 1 person

  3. Meggie skriver:

    Det måste vara något speciellt i relationen mellan räv och katt. Jag har haft två honkatter som båda fick fullständigt spel när de fick syn på en räv. Båda hade ungar när mötet med räven hände och kanske var det modersinstinkterna som fick dem att reagera som de gjorde. Med krökt rygg, rest ragg och med svansen tjock som en rävrumpa gav de sig fräsande på räven, som försvann in i skogen som en oljad blixt. Och jag vet inte hur många döda skator, harar och ekorrar som legat på trappen när det funnits ungar med i bilden. 🙂

    Gilla

  4. Gunilla skriver:

    Men vad spännande att höra! Säkert var det modersinstinkterna. Så modigt av dem!
    I Gunnars fall handlade det nog mest om att ta ut sin feghet för haren på något annat, för att återupprätta självförtroendet. Det fanns ju inte direkt någon chans till att han skulle hinna ifatt.
    Döda skator, ekorrar och harar hoppas jag att jag slipper, med tanke på Gunnars kön och ålder…. 😀

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.