Var är Gunnar?

I början var jag inte orolig. Det hade hänt förr att det gått en hel dag utan att Gunnar besökt oss, även om det numera var sällsynt. Hela måndagen passerade utan att vi såg skymten av hans gula lilla tryne. Men som sagt, jag var inte orolig. Han hade ju trots allt spenderat hela helgen hos oss. På söndagskvällen innan hade jag vallat upp honom genom snöfallet till husse, som då kommit hem efter helgens bortovaro och glatt tog emot.

Och eftersom det fortsatte snöa på måndagen utgick jag helt riktigt ifrån att han stannade hemma med husse.

Men på tisdagseftermiddagen hade han fortfarande inte dykt upp. Vi väntade genom middagen och halva kvällen. Fortfarande ingen katt som dykt upp på baksidans altan och ville komma in. Hm. Det var olikt honom. Nu började det kännas lite tomt. Och oroande.

Jag skickade ett sms till grannen:
”Två dagar utan Gunnar – känns ovant och lite tomt. 🙂 Hoppas allt är väl med er.”

Och fick till svar:
”Oj. Han gick ut med mig runt lunch. Jag gissade att han gick till er sen. Hmm. Märkligt.”

Nu blev jag orolig på allvar. Ingen av oss visste alltså var Gunnar var. Det hade aldrig hänt förut. Förr eller senare har han alltid dykt upp hos någon av oss. Nu hade det gått flera timmar utan att han synts till. Jag skrev igen:
”Här har han inte synts till. Undrar var han håller hus. Hoppas inget har hänt.”

Grannen svarade:
”Kanske smet han in igen. Jag är hemma runt 22. Jag hör av mig!”

Kanske var han instängd hemma alltså. Men vi visste inte säkert. Oron drev mig att bylta på mig varma kläder, pulsa ut i snön och ta ett varv runt tomten för att bli säker på att han inte fastnat någonstans, blivit instängd någonstans, gjort sig illa och blivit liggande någonstans eller – gud förbjude – blivit överkörd. Jag tittade, ropade och letade. Ingen Gunnar. Jag gick till och med upp till grannen för att se om han satt ute och väntade på sin husse. Ingen Gunnar där heller.

Det började bli en liten knut i magen. Jag hoppades verkligen att inget hade hänt honom. Men jag kunde inte göra annat än att gå hem och vänta på att grannen skulle komma hem och ge besked. Attans katt att linda en runt lillfingret så man går och oroar sig.

Och så kom grannen hem. Och naturligtvis hade han haft rätt. Gunnar hade smitit in igen utan att han märkte det. Han var hemma och inne. Välbehållen. Allt var i sin ordning. Om än att han varit ensam onödigt länge, vilket han högljutt påtalat. Men så går det när man prioriterar att sova på en varm handduk bakom en toalettstol istället för att gå sin revirrunda.

Lättnaden var stor. Inget hade hänt. Gunnar var okej. Vi kunde andas ut.

Det tråkiga var att eftersom hela den fortsatta veckan bjöd på fortsatt kyla och snöfall valde Gunnar med den bekväma kattens rätt att stanna hemma. Så länge har han aldrig varit borta från oss, tror jag. Saknaden var stor men bara att finna sig i. Är man extrahem så är man.

Men så kom fredagen och med den ett glädjebesked. Husse skulle bort igen över natten. På eftermiddagen fick jag ett sms med frågan om det gick bra att Gunnar sov över hos oss till lördagen.

Om det gick bra? Om det gick bra? Har påven en lustig mössa? Klart det gick BRA! Efter en hel vecka utan Gunnar var saknaden och abstinensen stor. Klart han var välkommen! Vi skulle få vara kattvakter! Vi skulle få ha Gunnar hos oss, helt sanktionerat av hans husse!

De dök upp strax före 18, Gunnar och hans husse. Medan vi småpratade återtog Gunnar sakta sitt revir hemma hos oss, vandrande från rum till rum, inspekterande. När husse gått vidtog borstande, kelande, utfodrande, öppnande till altanen så han kunde gå ut och kissa under den (när det snöar vill man tydligen ha tak) och sen mer kelande. Till slut var han åter acklimatiserad hos oss efter sin långa frånvaro och ordningen var återställd.

Det slog mig att det här faktiskt var allra första gången som han faktiskt blivit hemburen till oss och inte tvärtom. Så ja. Vi har onekligen delad vårdnad, vi och grannen.

Men inte mig emot. Och tydligen inte Gunnar heller.

Detta inlägg publicerades i Katter och märktes , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Var är Gunnar?

  1. Anki skriver:

    Knuten i magen känns igen! Vi är vana vid att Sixten är ute och traskar, men ändå vänjer man sig aldrig! Skönt att han var hemma hos husse – och härligt att han nu är återbördad hem till sitt andra hem 🙂

    Gillad av 1 person

  2. Eva skriver:

    Alltså den där katten säger jag bara…

    Gillad av 1 person

  3. Meggie skriver:

    Kändes lite oroligt att läsa en bra bit in i inlägget, men så till slut, slutet gott, allting gott. Underbart! 🙂

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.