När inte ens gummistövlarna räcker till

Det är tufft när inte ens gummistövlarna räcker till.

Vilket betyder att det har snöat såna ofantliga mängder denna helg att det inte ens med gummistövlar gick att forcera snön för att komma fram med frukost till fågelmatningen. Snön var högre än stövelskaften. Stövlarna blev fulla med snö. Skottning var enda möjligheten att överhuvudtaget ta sig fram. Och ut. Oavsett otåliga och frukostsugna fåglar. De fick vänta.

Den här helgen har jag nog skottat mer än de övriga fyra villaåren totalt sett. Jag vet inte hur många vändor vi var ut och skottade. Det gällde att hålla jämna steg med den ständigt fallande snön.

Om inte annat så för att Gunnar framåt söndagsförmiddagen från den knappt öppna ytterdörren surmulet betraktade den snötyngda verandan och oskottade trädgårdsgången. Och det ymniga snöfallet. Han vände sin anklagande blick mot oss som för att uppmana oss att ordna till detta. Ingen kan som en katt ta en snöstorm som en personlig förolämpning.

Naturligtvis, som god kattpersonal, gjorde vi som han ville och tog itu med resten av skottningen. Gunnar gick ut, satte sig på verandan och idkade arbetsledning. Det vill säga blängde på oss. När vi skottat klart gick han in. Oklart om han var nöjd med resultatet eller inte. Men nu kunde han i alla fall gå ut och kissa när det passade.

Så, fåglarna utfodrade, kattens promenadväg säkrad genom snövallarna, bilen framgrävd. Nu återstod bara att ruska bort snön den nyplanterade häcken.

Vilket jag gärna gjort om jag hittat den. Se själva. Hittar ni häcken i den här bilden?

Ledning: den mörka fläcken i främre delen är ena kanten på häcken.

Vi struntade i det. När den omgivande snön är lika hög som själva häcken verkar snöruskningsmomentet tämligen överflödigt.

Istället la vi kraften på att – suck – återigen skotta fram vår uppfart efter att plogbilen passerat oss för tredje gången och ännu en gång stängt in oss med ännu en snövall.

Ja jösses. Nu räcker det med snö.