En gråsiska i nöd

– Du, sa maken allvarligt när han kom in efter en rökvända på altanen och stannade  i dörren till mitt arbetsrum.
– Ja? sa jag och såg upp från mitt knattrande vid datorn, orolig över tonen i hans ord. Vad hade nu hänt?
– Det är en liten fågel på baksidan som jag tror behöver din hjälp.

Makens allvarliga uppsyn speglade min egen. En skadad fågel? På vår baksida? Var det duvhöken som varit framme igen? Fjädrarna hade ännu inte blåst bort efter förra besöket (där det tilltänkta offret i form av en koltrast förvisso bet ifrån och överlevde, men det är en annan historia). Var det dags igen för en ny attack? Jag reste mig och följde efter maken ut genom altandörren, hukande i det råkalla och regniga februarilördagsruskvädret.

– Där, sa maken och pekade in under ett av sidoborden, bakom de för vintern hopfällda solstolarna.

Först såg jag ingenting annat än gamla bruna löv och annat skräp. Men så rörde sig något. En liten grå klump som hoppade iväg. Javisst. Där var en liten fågel. En gråsiska. En liten, våt, ruggig, uppburrad gråsiskehane.

– Ser du? sa maken. Jag undrar om den är skadad eller något. Den har hoppat omkring där ett tag nu.
– Tja, det verkar inte bättre, sa jag. Kanske har den flugit in i rutan och blivit omtöcknad. Det är ju inte alltför ovanligt.
– Vad ska vi göra? Ska vi ge den mat?
– Tror man snarare ska låta dem vara ifred. Jag tror inte man ska mata dem om de är skadade. Men jag ska googla lite.

Så vi gick in och lät den lilla gråsiskan sitta i lugn och ro. Efter lite googlande på ”skadad fågel” fick jag träff på några viltvårdssidor för fåglar som i stort sett enhälligt meddelade att en skadad fågel mycket riktigt ska lämnas ifred och inte matas. Man kunde rentav fånga in dem och sätta dem i en mörk låda i några timmar för att underlätta återhämtningen. I lådan skulle de inte störas och stressas av ljud och ljus och därmed bli pigga fortare. Om de flög iväg när man lyfte på locket var de ok, satt de fortfarande kvar skulle de vila ett tag till i mörkret.

Jag upplyste maken om sakernas tillstånd och gick sen ut för att titta till den lilla kraken innan jag påbörjade jakten efter någon gammal lämplig skokartong.

Han var kvar, den lilla gråsiskehanen. Men – vänta nu….

Han satt ju inte alls still och såg miserabel ut. Han hoppade ju omkring och – pickade?!  Han pickade upp alla de där miljonerna björkfrön som blåst in på altanen i höstas och blivit kvar i vrårna mellan utemöblerna. Han satt och käkade!

Sakta gick det upp för mig.

Den här gråsiskan var inte alls i nöd. Den var inte skadad. Den hade inte sökt skydd undan rovdjur medan den kvicknade till efter en sammanstötning med en glasruta. Den var bara lite bekväm.

För varför sitta ute i regnet och snöslasket och picka frön när man kunde sitta torrskodd under ett altantak och äta torr mat i form av björkfrön?

Jag började skratta. Och i samma ögonblick bekräftade den lilla gråsiskan min teori genom att flyga iväg ut till fågelmatningen och börja äta solrosfrön ur fröröret, regnet till trots. Min närvaro blev kanske för mycket, hur orädd den än var. Men flygförmågan var det alltså inget fel på.

Nu när det stod klart att jag inte hade med en skadad fågel att göra tänkte jag göra det jag brukar: servera mat. Jag gick in och hämtade en assiett med solrosfrön som jag ställde ner på altangolvet. Om nu den lille stackaren inte ville sitta i regnet och äta kunde jag ju vara tillmötesgående.

När maken en stund senare gick ut för att röka satt den lilla gråsiskan mitt i solrosfröna och mumsade förnöjt på sina torra frön, i skydd för regnet.

– Tja, det var ju tur att vi inte försökte stoppa ner den i en låda, sa jag torrt medan jag klev ut och gjorde rökaren och den lilla frömumsaren sällskap. Det hade nog inte uppskattats.
– Nä, skrattade maken gott. Men om han fortsätter äta solrosfrön i den där mängden kanske det blir aktuellt med något slags skydd ändå. Han kommer vara för fet för att orka flyga.
– Sant. Bäst vi håller Gunnar inne ett tag till.
– Japp.

Dagen efter fanns fortfarande en del frön kvar. Men av gråsiskan syntes inte ett spår. Jag hoppas han var nöjd med servicen och kommer tillbaka. Men då får det nog bli vid ordinarie matningsplats. Även om det regnar.

Detta inlägg publicerades i Fåglar och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till En gråsiska i nöd

  1. Gun Malmqvist skriver:

    Underbara omtänksamma Gunilla 🌹🌹🌹underbar läsning som vanligt ❤️❤️❤️❤️

    Gillad av 1 person

  2. Anki skriver:

    En smart liten gråsiska! Såklart vill man ställa upp och hjälpa dem som hamnat i nöd, men så skönt att ni inte behövde rycka ut med skokartongen!
    Två koltrastar har blivit mat här … misstänker sparvhöken i bägge fallen – för det har hänt när Sixten varit inne – annars kan jag nog tänka mig att han gärna skulle låta sig väl smaka …

    Gillad av 1 person

  3. Det låter så uppmuntrande för mänskligheten att sådana som du finns, och din man också som hittade Gråsiskan och blev ängslig.
    Empatin för allt levande är viktigt.
    💖💖💖

    Gillad av 1 person

  4. Eva skriver:

    Din (och din makes) medkänsla för djur verkar gränslös. Man blir varm i hjärtat av en sådan här berättelse.

    Gillad av 1 person

  5. Roffe skriver:

    Gunilla är övertygad om att gråsiskan uppskattade allt nu gjorde. Tack för en underbar berättelse. Jag undrar ibland hur Gunnar reagerar på alla era fåglar runt matningen, trots att han får mat hos er brukar ju katters jaktinstinkt vara stark.

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Tack för fina ord Roffe! Har inte sett till siskan mer men jag tror den var nöjd. 🙂
      Gunnar är förvånansvärt lugn, vilket jag och fåglarna tackar för. Han sitter gärna och tittar på fåglarna, men visar inget som helst intresse att jaga dem. Konstigt nog. Däremot är det inte många gräshoppor som kommer undan. Han jagar hellre insekter än fåglar, alltså…. 🙂

      Gilla

  6. Meggie skriver:

    Oj, förlåt, det här inlägget har jag helt missat. Underbar läsning och skönt att det aldrig var någon fara på taket för den lilla siskan. Guldstjärna till dig och maken för era omsorger om våra bevingade vänner, även de fyrfota. 🙂

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.