Ingen strömstare men en stenknäck – och ett benbrott

Hej vänner. Ursäkta bloggtystnaden den senaste tiden. Jag har varit en smula immobiliserad sedan en vecka, kan man säga. Jag förklarar varför nedan.

Efter Roffes fina inlägg om strömstaren vid Tyresö slott beslöt jag mig för att göra ett försök jag också att få se en strömstare. Så söndagen den 17 februari tog jag bilen ut till Tyresö slott och traskade runt i den isiga snön längs Follbrinksströmmen.

Någon strömstare såg jag tyvärr inte, den här gången heller. Inte någon skäggmes i vassarna heller. Men längre bort vid fågelmatningen som sköts av ett pensionärspar, helt privat, visade två fina stenknäckar upp sig i solen mot den blå himlen. Ha! Åtminstone en art jag inte sett förut!

Stenknäck, hane
Foto: https://www.twofoto.se/?page_id=2974

Halkade vidare på de isiga stigarna ner mot Notholmens gästbryggor där jag njöt av matsäck och vacker vårvinterutsikt.

På väg tillbaka till bilen beslöt jag mig för att göra ytterligare ett försök att se strömstaren och valde den isiga vägen längs ån. Det visade sig vara ett ödesdigert beslut.

På en sekund hände det. Svisch så gled högerfoten undan. Och i mina försök att återfå balansen fastnade högerfoten på något sätt under mig i en isig grop så jag föll rätt över den. Knäck så gick benet av på två ställen. Och där låg jag.

Det gick rätt fort att inse att något var brutet eftersom foten vobblade omkring utan kontroll. Hm. Jag ropade på hjälp förstås. Men trots att det rörde sig rätt mycket folk i området kom ingen till undsättning. Det var en smula märkligt.

Som tur var hade min mobiltelefon hållit i fallet och jag ringde helt sonika 112. En snäll operatör lyckades lokalisera mig och skickade en ambulans. Men terrängen var lite för oländig så ambulansen fick ta hjälp av brandkåren och en fyrhjuling med släpvagn. Vid det här laget var jag en smula borta eftersom ambulanspersonalen börjat droga ner mig inför den smärtsamma transporten.

Ca 1,5 timme efter vurpan lastades jag in i ambulansen för vidare färd mot SÖS. Akuten var full av människor som i likhet med mig oförsiktigt halkat omkring i den vackra vinterdagen. Jag hade tur och fick komma upp på vårdavdelning efter bara några timmar (visserligen en gynavdelning pga platsbrist men jag klagade inte). Operationen dröjde några dagar på grund av den stora mängden olycksfall av olika akut karaktär (jag var inte mest akut) men i torsdags var det äntligen min tur. Sen gick det snabbt att komma på benen, börja kryckträna och i går lördag fick jag komma hem.

En stor eloge till den fantastiska personalen på SÖS som alltid var glada, trevliga och professionella trots ont om tid och resurser och inte alltid alltför trevliga arbetsuppgifter (jag är mycket glad att jag tillhörde kategorin som kunde sköta mina badrumsbesök på egen hand).

Nu sitter jag här med en spik i foten, som Tage Danielsson sa. Närmare bestämt en märgspik genom hela smalbenet. Det gör att jag slapp gips. Och att det blir svårt att bryta benet igen. Alltid något.

Så. Skönt att vara hemma. När jag är piggare och mindre drogad ska jag försöka blogga mer igen. Jag förväntar mig att uppleva alla möjliga fina vårtecken hemifrån den närmaste tiden. Så värst mycket längre bort än tomten lär jag inte ta mig på ett tag.

Gunnar är för övrigt mycket nöjd med att jag är stationär och horisontalliggande ett tag.

Annons