Gråsiska deja vu

I tisdags kom mina snälla föräldrar hem till mig för att hjälpa mig med diverse småsaker som är nästintill omöjliga att göra när man stapplar omkring med kryckor: städa, tvätta och laga mat. Aldrig hade jag trott att det skulle vara ett sånt projekt att till exempel värma lunch till sig själv. Hur man än gör saknar man liksom en extra arm. Jag visste inte heller hur långtråkigt det kan vara att ligga och vänta på att ett ben ska läka. Tur att det finns internet. Och snälla föräldrar som kommer och håller sällskap.

Efter en rökpaus kom min mamma in och sa:
– Det verkar vara en liten fågel härute som inte mår så bra.

Deja vu. Var det inte precis vad maken sa för några veckor sen? Om den där gråsiskan som satt på baksidan och såg ruggig ut, och som visade sig bara var för bekväm för att äta ute i snöblaskvädret?

– Hur såg den ut? frågade jag där jag stod lutad mot kryckorna i hallen.
– Som en gråsparv ungefär, fast med en röd fläck i pannan, svarade mamma.
– Aha sa jag. En gråsiska.
– Jaså? Ja det kan det ju vara. Den satt där i gräset, alldeles uppburrad och såg eländig ut. Men den kom flygande dit för egen maskin medan jag stod där.
– Hm, sa jag. Jag undrar om det inte är samma siska som sist. Den där slöe lille krabaten som satt på baksidan, ni vet.
– Jag ska i alla fall gå ut och fotografera den, nu när den sitter still, sa mamma, greppade sin kamera (hon kör med äkta vara, inte mobiltelefonen) och gick ut igen.

Jag tittade på från dörröppningen och såg hur hon kom riktigt nära den lilla pippin. Hon fick två bilder, sen började den hoppa iväg. Och medan mamma gick in igen flög den iväg.

– Ha, sa jag. Visste jag väl. Det var inget fel på den där gråsiskan. Nu har den flugit iväg.
– Ja. Den satt nog bara och solade, sa mamma.

Högst troligt. Liksom att det var exakt samma gråsiska som hängde på baksidan. Vår lille stammis. Slöfocks-stammis.

Gråsiska
Foto: Gun Malmqvist

Annons