Vittne till en fågelincident

En stor del av min tillvaro tillbringas just nu med det brutna benet i högläge i soffan. Benet får vila och jag får titta på tv-serier. Alla nöjda. Ett tag i alla fall, tills jag blir rastlös.

Nåväl. Häromdagen hade jag just bänkat mig och benet på sin kuddhög i soffan när jag skymtade något i ögonvrån genom sovrumsdörren till höger – en virvelvind av grå vingar och fågelkroppar for förbi sovrumsfönstret. Svisch!

Sekunden senare, medan jag fortfarande funderade på vilka fåglar jag sett, såg jag genom vardagsrumsfönstret ett moln av ljusgrå fjädrar plötsligt explodera upp bakom berghällen på baksidan, på andra sidan huset, som efter en kraschlandning. Jag satte mig kapprak i soffan. Och jag repeterar: endast en sekund senare, på andra sidan huset. Fåglar. Ett moln av fjädrar. Snabbt och brutalt. Detta kunde bara tyda på en sak.

En rovfågel.

Jag greppade kryckorna och stapplade fram till altandörren. Och javisst. Jag blev vittne till något jag gärna velat slippa se. En duvhök som bakom mina rosenhallonkvistar naglade fast en koltrasthanne mot marken med sina grova klor, medan koltrastens sista sekunder i livet raskt rann undan.

Ni får ursäkta den mycket lilla bilden ovan, men med kryckor och en mobilkamera var det vad jag kunde åstadkomma. En bättre bild på duvhök ser ni nedan.

Jag iakttog fåglarna en stund. Koltrasten kämpade, duvhöken höll den nere alltmedan den vaksamt tittade sig omkring. Jag var en smula bedrövad för den stackars koltrasten, men samtidigt på något sätt tacksam att duvhöken fick en middag i magen den här kalla dagen. Livets gång och allt det. Och så kände jag mig en smula skyldig eftersom attacken förmodligen skett vid min fågelmatning, där den intet ont anande koltrasten suttit och ätit mellis. Men som sagt. Livets gång.

När koltrasten gett upp andan sög duvhöken tag i den och flög iväg upp mot skogen, bortom synhåll. Dags att äta och gömma bytet, kantänka. Jag stapplade tillbaka till soffan och underrättade maken via sms om det inträffade:

J: Ett nytt dödsoffer. Duvhöken tog en koltrast precis, på baksidan. Fjädrar överallt.
M: Den verkar ju väldigt aktiv nu.
J: Mm. Otyg. Och vi har typ öppen servering…
M: Ja vi ser ju till att hålla maten färsk och välnärd. 🙂

Så är det ju. Fågelmatningen är välbesökt. Vissa gäster äter frön, andra gäster äter andra gäster. Detta var den andra eller tredje koltrasten som blivit duvhöksmiddag den här säsongen.

Nu vet vi i alla fall att Gunnar är oskyldig. Det känns bra mitt i eländet.

Detta inlägg publicerades i Fåglar och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Vittne till en fågelincident

  1. Roffe skriver:

    Så är livets gång i fågelvärlden, därför lägger småfåglar fler ägg och en del ett par kullar medans rovfåglar lägger betydligt färre ägg och får inte så många ungar. Naturens jämnvikt, så mata du dina små skyddslingar. Den här gången är inte Gunnar den skyldige men annars är det katter som tar flest småfåglar.

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Tack för uppmuntran, Roffe. Visst är det så. Naturens jämnvikt. Och tyvärr finns det andra katter än Gunnar, yngre förmågor, som är framme…..:(

      Gilla

  2. Meggie skriver:

    Det är alltid sorgligt när våra små matgäster som vi månar om plötsligt själva blir mat till andra. 😦 Jag minns ju hur vår sparvhök för ett par somrar sedan varje dag besökte matningen och bara satt där och nästan tycktes vänta på att sparvarna själva skulle flyga rakt in i näbben på honom. Men han fick sitt straff och en morgon låg han död på gräsmattan. Dödsorsak okänd, men jag är övertygad om att han åt ihjäl sig. 🙂

    Gillad av 1 person

  3. Sorgligt för Koltrasten men som du sa middag för Duvhöken. Den kan inte odla böner som vi människor kan.

    Gillad av 1 person

  4. Anki skriver:

    Duvhökar, liksom sparvhökar måste också ha mat i magen … hade koltrasten varit mer på sin vakt hade han klarat sig – naturligt urval, du vet …
    Här är det oftast sparvhöken som gör sina räder runt fågelmatningen, men det är inte ofta det blir något skrovmål … till lycka för småfåglarna, men trist för ”den elake”, som vi brukar kalla sparvhöken.
    En häftig upplevelse om än så sorglig, men ändå …

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Jovisst är det så. En korkad koltrast mindre med andra ord. 😉
      Sparvhökar är vanligare, men här är det just duvhökar som hängt i några år, har skrivit om dem tidigare när en ung hanne tog en duva på Gunnars husses uppfart.
      Häftig upplevelse, sorglig, men som Roffe säger – naturens jämnvikt.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.