Vad Gunnar tycker om det hela

Imorgon är det en månad sedan olyckan då jag bröt benet. Den medförde inte bara en massa bökiga konsekvenser i min vardagstillvaro. Den har också påverkat min relation till Gunnar. Både bra och dåligt.

Vi kan börja med det dåliga. Den första veckan efter olyckan var jag inte hemma, då låg jag på SÖS. När jag väl kom hem den 23 februari var Gunnar mycket skeptisk och mötte mig med misstänksamhet. Han och maken hade ju klarat sig alldeles utmärkt utan min inblandning – maken hade klarat att ge mat och öppna dörrar helt enligt önskemål, så uppenbarligen var jag ur Gunnars perspektiv inte längre särskilt nödvändig.

Dessutom släpade jag runt på två läskiga käppar som kunde ställa till med gud vet vad. Kryckorna gillade han inte alls. Inte. Alls.

Utöver det var ju servicen fruktansvärt långsam. Har man parkerat sig vid sin matplats skall en välfylld skål med kattmat materialisera sig tämligen omgående. Vilken katt har tid att vänta på att en kryckhoppande serviceperson först ska hämta mat i tvättstugan, sen få ner den i matskålen med en hand och på ett ben, och sen i princip släppa skålen från någon decimeters höjd – klonk! – för att hon inte når hela vägen ner till golvet? Skrämmande dåligt, verkligen.

För att inte tala om den evinnerliga tid det tog för sagda serviceperson att stappla fram till ytterdörren och öppna? Vill man ut så vill man ut nu, inte en timme senare. Jag riktigt såg hur han suckade emellanåt.

Men å andra sidan. Nu kommer vi till den bra utvecklingen i vår relation. Å andra sidan gillar ju katter att ligga och sova. Och under den första perioden befann jag mig oftare i sängen eller soffan med benet i högläge än uppe och stapplande. Vilket innebar att vi ofta låg sida vid sida, jag och Gunnar. Som blev klappad och kelad med. Mycket. Det klagade han minsann inte på.

Det var ju också tämligen praktiskt att få en varm liggplats i form av min mage så väldigt tillgänglig. Jag har nog aldrig haft Gunnar sovande så mycket på mig som dessa veckor.

Varmt, tungt och mysigt. Absolut. Nackdelen var möjligen att han gillade att trampa in klorna i min mage medan han satt och spann och myste. Efter några dagar såg jag ut som en nåldyna i mellangärdet. Men vad fan. Den var ändå redan perforerad av alla blodförtunnande sprutor jag var tvungen att ta för att förhindra blodpropp. Några hål till eller från, liksom.

Så på det stora hela är det väl rätt bra. Men jag tror både Gunnar och jag ser fram emot den dag ordningen återställs till det normala.

Detta inlägg publicerades i Katter och märktes , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Vad Gunnar tycker om det hela

  1. Eva skriver:

    Vet inte om jag skall skratta eller gråta. En underbar katt verkar han ju vara ändå trots allt, men fy vad jobbigt du verkar ha det. Hur länge till skall detta pågå?

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Gunnar är riktigt trevlig. Och vad gäller min rehabilitering – tja, 6 veckor med kryckor är det sagt, än är jag bara halvvägs. Men det går ju bättre för varje dag. 🙂

      Gilla

  2. Anki skriver:

    Haha … tror säkert Gunnar trivs med tillvaron just nu – inte är det synd om honom inte! Jag hoppas du är på benen snart – ja, inte för Gunnars skull då, utan för din egen!

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Går ingen nöd på Gunnar inte, oavsett vad han säger emellanåt. 😉
      Jadå, ett par veckor till bara så räknar jag med att vara hyfsat kryckfri. Sjukgymnastiken börjar på onsdag. 🙂

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.