Det tar tid – men det går

Det tar tid att läka ett brutet ben. Lång tid. Så det gäller att ha tålamod. Och jag gör mitt bästa, det gör jag. Tränar och kämpar och blir bättre för varje dag.

Men just nu känns det som om jag missar hela våren ute i naturen. Alla flyttfåglar, alla tranor, alla sjöfåglar, allt som växer. Det händer nu! Solen och värmen och våren. Och jag missar alltihop eftersom jag inte kan gå. Att traska runt i terrängen är helt uteslutet, även med kryckor. Det är för svårt. Jag får nöja mig med promenader på skogsvägarna hemmavid. Trevligt, men förstås inte i närheten av att få uppleva våren i ett naturreservat och se rovfåglarna kretsa över fågelsjön. Suck. Trots det fina vädret har påsken därför varit en smula deppig för min del.

Men maken, den vänliga själen, förbarmade sig över min dystra min. Idag lastade han in mig och mina kryckor i bilen och tog mig med till Västra Styrans våtmarksområde i Nynäshamn. Där är det nämligen bara ett par hundra meter på en rätt så fin och bred stig från parkeringen ut till fågeltornet. Den stigen gick alldeles finfint att forcera på två kryckor. Vinden blåste i håret, solen glittrade i Styrans vatten, vårblommorna lyste längs med stigen, gässen snattrade. Vilken dag! Vilken luft! Sällan har jag stapplat på så glatt på ojämnt underlag. Nu var jag mitt i våren!

Väl framme dristade jag mig rentav en smula övermodigt till att bestiga själva fågeltornet. Alla tre våningarna. Trots ett par gistna trappsteg gick det hela bra, långsamt och med lite koncentration. Till slut kunde vi glatt kliva ut i solskenet på toppnivån. Fram till räcket och spana efter fåglar.

Vi spanade. Och spanade. Och jo. Visst fanns det fåglar. De var bara inte särskilt många.

Kanadagäss, mest. Tätt följt av grågäss. En och annan gräsand. Ett gäng tofsvipor som svirrade runt i luften på sitt typiska sätt. Fler grågäss, om möjligt ännu mer högljudda än de första. Ute på åkern skymtade vi tre tranor. Tre, bara. Och så långt borta i dungen ett par hopkrupna gestalter som säkerligen var gråhägrar. Två hägrar. Var var resten? De brukar ju vara tiotals, i kolonier! Sjön brukar vara full av alla möjliga sjöfåglar så här års!

Tofsvipa Foto: http://www.ihunt.gr

Kanadagås Foto: Steve Dahlfors

Trana Foto: Dailson Di Maria http://www.gopixpic.com/

Gräsand Foto: Steve Dahlfors

Gråhäger Foto: http://www.luontoportti.com

Maken och jag tittade på varandra. Och sen tittade vi ut över sjön igen. Det var lite dagen efter-känsla över det hela. Ungefär som om vi missade festen. Alla hade redan gått, typ.

Men vad fan. Det var ju fint väder. Jag hade ju tagit mig ut i naturen. Jag fick ju skåda de fåglar som fanns. Och medan maken muttrade dök en brun kärrhök upp och blidkade hans fotokliande finger en smula.

Jag lutade kryckorna mot räcket och mig själv tillbaka på en bänk och njöt av solen. Njöt av att vara där. Av att ha lyckats ta mig dit, mitt brutna ben till trots. Ännu ett steg på vägen mot tillfrisknande.

Och sen småskrattade jag åt det faktum att jag varit så noga med att få med mig kryckorna att jag glömde kikaren hemma. Vilken fågelskådare.

Annons