Humleräddning med publik

I måndags var jag på datakurs å arbetets vägnar för att lära mig ett nytt program. Ni som varit på datakurs vet hur det ser ut: en sal full med skrivbord och datorer på rad, vända mot en lärare längst fram som har genomgång från sin dator på en projektorduk.

Kursen hade just börjat. Jag satt vid ena änden på ett bord på andra raden vid min tilldelade dator, med högerbenet rehabiliteringsvänligt uppallat på en stol och med uppmärksamheten vänd framåt mot kursläraren.

Då hördes surrandet från ett bombplan över mitt huvud. Det for förbi, drog åt höger och kraschlandade sedan i en av strömkablarna nedanför lärarens datorbord.

Ingen märkte något mer än jag. Läraren pratade på och kursen fortgick som om inget hänt. Det berodde förstås på att det lilla bombplanet inte var ett bombplan utan en humledrottning. En hushumla av vad jag kunde se på det avståndet.

Mina blickar drogs till den lilla kraken som kravlade runt på kurssalsgolvet. Hon var helt uppenbart ganska trött och låg på energi, annars hade hon flugit runt betydligt mer intensivt, letandes efter en väg ut. Och en humla som börjar få slut på energi ligger illa till. Snart skulle hon inte orka flyga längre och var därmed dödsdömd. Gissningsvis hade hon varit instängd här utan mat ganska länge, kanske ända sen i fredags.

Läraren malde på, men min uppmärksamhet på kursen var som bortblåst. Allt fokus var på humlan. Jag måste ju hjälpa henne. Hur skulle jag bära mig åt? Jag ville inte ta henne med händerna eftersom jag riskerade att bli stucken. Dessutom var jag handikappad och kunde inte gå ner på knä på golvet eller ens gå ordentligt. Skulle jag verkligen kunna fånga henne och släppa ut henne?

Men det gick ju inte att inte försöka.

Först linkade jag längst bak i klassrummet för att i förberedande syfte öppna ett fönster på glänt. Därefter hukade jag mig, smög tillbaka förbi övriga elever (som fortfarande ovetande om traumat lyssnade uppmärksamt på läraren) och fram till humlan. Hon kravlade nu sakta längs golvet. Tiden började rinna ut. Jag tog mod till mig, lutade mig ner och försökte skopa upp henne i ena handen. Hon sparkade ilsket med benen men hade inte så mycket kraft. Efter några försök lyckades jag få upp henne i högerhanden och la raskt vänsterhanden över medan jag försökte resa mig samtidigt som jag inom mig bad att hon inte skulle sticka mig.

Vid det här laget hade jag, föga konstigt, lyckats ådra mig en hel del uppmärksamhet. Alla inklusive läraren stirrade på mig.

– Vad är det som händer? frågade läraren, orolig över att jag mådde dåligt på något sätt.
– Ingen fara, jag skulle bara rädda en humledrottning, sa jag, lite generat, reste mig upp och började linka bak till det öppna fönstret.
– Men säg det då, utbrast läraren. Vi pausar tills det är klart! Se till att rädda den, man ska vara rädd om humlorna!

Undervisningen avstannade och hela klassen följde nu räddningsinsatsen. En kille längst bak lutade sig fram och öppnade fönstret lite till så att jag lättare skulle kunna komma åt att släppa ut humlan. Jag sträckte ut mina händer och lyfte sakta bort vänsterhanden. Hon kravlade lite vilset omkring i min högra handflata, utan att stickas, tack för det. Jag blåste lite på henne – och så lyfte hon långsamt från min hand och seglade iväg ned över fönsterbrädets kant, mot det blommande äppelträdet nedanför.

Humlan var räddad. Åtminstone hade hon förbättrat sina överlevnadschanser betydligt. Med äppelträdsblommorna inom räckhåll var chansen stor att hon skulle kunna fylla på sina energidepåer med nektar omgående.

Jag stängde fönstret, lektionen återupptogs, lugnet sänkte sig och medan jag återigen fokuserade på utbildningen gladdes jag åt att den lilla humlan förhoppningsvis fått en ljusare framtid.

Och åt att även andra människor har insett värdet i att ta sig tid att rädda en humla.

Hushumla, drottning
Foto: https://www.treebumblebee.expert/

Detta inlägg publicerades i Humlor och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Humleräddning med publik

  1. Roffe skriver:

    Du är naturens hjältinna.

    Gillad av 1 person

  2. Tack. Jättebra gjort, jag skulle gjort detsamma.

    Gillad av 1 person

  3. Eva skriver:

    Det fina i den här historien tycker jag är att många andra lärde sig något. Dels att en trött eller sömnig humla kan hjälpas, hur man kan hjälpa den och att det inte är något att skämmas för. Heder till läraren också som lät dig hållas. Nu tror jag i och för sig inte att någonting kunde ha hindrat dig! Du är verkligen en sann humlevän!

    Gillad av 1 person

  4. Meggie skriver:

    En rådig insats av humlornas beskyddarinna och vilken trevlig liten berättelse det blev! Inte svårt att se hela scenariot framför sig. 🙂
    Hur går det med rehabiliteringen, hinner du bli klar till fjällresan?

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Tack snälla. Ja ibland kan små händelser i vardagen bli bra bloggberättelser. 🙂
      Jo, rehabiliteringen går framåt, om än med små baksteg som det alltid är. Klarar nu mig hyfsat med en krycka, men det går ju inte fort inte. Resan kommer bli av, men det lär nog inte bli så mycket vandring. Får hoppas jag kan lämna kryckorna hemma då och klara mig med gåstavar. 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.