Färdolycksfallet

Det blev ingen sjukgymnastik i morse. Jag fick viktigare saker att ta hand om.

Jag hade precis satt mig på soffan vid halv sju-tiden och börjat sätta fast viktmanschetten på benet inför morgonpasset. Då hördes plötsligt en ljudlig duns utifrån, vid det bortersta vardagsrumsfönstret. Den var så kraftig att de två feta ringduvorna vid fågelmatningen en bit bort förskräckt och under mycket tumult flaxade iväg.

Jag for upp förskräckt jag också, för jag misstänkte vad som hade hänt. I ett nafs var jag framme vid altandörren, ryckte upp den och skyndade fram till fönstret. Och jodå. Det var som jag misstänkte. En frontalkrock. En liten fågel hade flugit rakt in i rutan och kraschat ner på altangolvet. Där låg den nu i en liten hög av ben och fjädrar med vingarna utbredda och flämtade skräckslaget.

Tusentals tankar flög igenom huvudet. Var det försent? Hade den brutit nacken? Var det dödsryckningarna jag bevittnade? Vad skulle jag göra? Vad är det man ska göra med en skadad fågel?

Men jag kunde snabbt konstatera att nacken inte var bruten. Den lilla fågeln, som visade sig vara en ung bofink, lyfte huvudet och plirade mot omgivningen. Omtöcknad, rädd, tilltufsad, men inte livshotande skadad. Ok. Det fanns chans till överlevnad här.

Jag störtade in igen för att hämta ett par trädgårdshandskar så jag kunde lyfta upp den lilla kraken utan att skada den. Jag drog mig till minnes det jag läst på Meggies blogg om omtöcknade krockfåglar: sätt dem lugnt, mörkt och skyddat och låt dem piggna på sig på egen hand.

Iklädd mjuka handskar var jag strax tillbaka igen och lyfte oändligt försiktigt upp den lilla stackaren. Jösses, den vägde ju knappt någonting. Liten och ömtålig satt den där i min vänsterhand, andades med halvslutna ögon. Jag kunde konstatera att inga ben var brutna heller, och inte några vingar. Vad jag kunde se var hela fågeln hel. Bra. Den behövde bara få världen på rätt köl igen. Det kunde jag hjälpa till med.

Med fågeln i händerna snurrade jag sakta runt för att hitta ett bra ställe. Någon gren där den skulle sitta skyddad från rovfåglar, katter och sol. Jag tog sikte på grannens mur med tät tujahäck som skilde våra tomter åt. Där borde finnas ett bra ställe. Jag tackade inombords för att jag nu kunde röra mig hjälpligt utan krycka på den ojämna gräsmattan, med tanke på att jag ju hade händerna fulla, och gav mig av med min dyrbara last för att hitta en bra plats.

Det gick så där.

Jag hittade en bra och stadig gren inne i buskaget, det gjorde jag. Men när jag försökte peta av den lilla pippin hade den alldeles för dålig koll på balansen och motoriken. Ena benet hittade först inte grenen alls och sen satt den lilla pippin och vinglade alldeles betänkligt. Risken var stor att den skulle trilla ner. Och marken var 1,5 meter ned. Det skulle sluta med ännu ett olycksfall. Detta gick inte. Jag fick skopa upp den lilla pippin igen och leta vidare.

De grannar som ännu inte åkt till jobbet denna måndagmorgon fick därför nu beskåda hur deras granne linkade fram och tillbaka längs med hela baksidan, med händerna kupade framför sig, bärandes en fågel. Fram och tillbaka. Och fram igen. För det blev en lång jakt på en bra plats. Det fanns helt enkelt ingen. Muren var för låg, buskarna för täta eller för glesa eller för badande i sol. Inget tillräckligt skydd mot rovfåglar eller katter på frukostjakt. Till slut stannade jag upp mitt på gräsmattan med min värdefulla börda, obeslutsam. Vad skulle jag göra? Vad var bäst? Inte för att jag hade något emot att stå där hela dagen med den lilla fågeln i handen tills den var pigg igen, det var både trivsamt och viktigt. Men jag hade ju trots allt ett arbete att sköta.

Det slutade med att jag gick tillbaka ner på vår altan och ett högt sidobord under ett av fönstren. Det stod i skugga, under tak och var tillräckligt högt och nära huset för att avskräcka både katter och rovfåglar. Ytterst försiktigt lyfte jag ner den lilla bofinken och fick den att maka sig intill väggen. Med några försiktiga hopp satte den sig tillrätta. Den var fortfarande omtöcknad, uppburrad och blundande. Men nu kunde den i alla fall sitta upp själv utan att ramla omkull. Den var på bättringsvägen.

Nu var det hög tid för mig att ge mig iväg. Efter en sista blick på bofinken samlade jag ihop lunchlåda och kryckor, hojtade åt maken som just stigit upp att han skulle lämna fågeln i lugn och ro därute och hastade ut genom dörren på väg mot bussen. På uppfarten mötte jag Gunnar på hans morgonrunda. Han hälsade glatt men blev en smula förvånad när jag sa åt honom att hålla sig borta från fågeln på baksidan om han nu skulle ha frukost. Han tittade långt efter mig när jag hastade vidare till bussen.

Väl på väg till arbetet sms:ade jag maken och bad honom ställa ut ett fat med vatten och solrosfrön till den lilla pippin. Utifall att. Och se till att hålla Gunnar borta. Snäll som han är ombesörjde han alltihop. Inklusive Gunnarbevakning. Den lilla bofinken hade nu alla förutsättningar för att återhämta sig och komma på vingarna igen.

Och strax efter halv nio meddelade maken i ett sms att den lilla pippin var borta. Den hade piggnat på sig tillräckligt och flugit iväg. Den hade klarat sig. Vi hade räddat ett litet liv.

Det kändes som en bra start på veckan.

Detta inlägg publicerades i Fåglar och märktes , , , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Färdolycksfallet

  1. Roffe skriver:

    Skönt att det gick bra den här gången, hos oss händer det några gånger varje sommar lyckligtvis klarar det flesta livhanken. Jag tror att det är bra att flytta till ett säkert ställe för om de ligger kvar på marken är det lätta offer.

    Gillad av 1 person

  2. Meggie skriver:

    Jösse, vilken spännande historia, och hur skulle den sluta….? Bra, tack vare ditt rådiga ingripande. 🙂 Och smickrad att jag fick vara med på ett hörn.
    Alltid lika hjärtskärande när småfåglarna kraschar in i rutan och det är alltid med samma bävan jag öppnar fönstret för att se om det ligger någon liten fågel på backen nedanför, levande eller död. Oftast har de dock lyckats ta sig vidare till den skyddande rönnen strax intill där de kan sitta och återhämta sig i sin egen takt.
    Nu håller jag tummarna att din lilla bofink kan fortsätta att kvittrande flyga runt i dina omgivningar. 🙂

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Mitt rådiga ingripande var tack vare ditt blogginlägg som jag länkade till. Det rann mig i minnet vad du skrivit att Roffe gjorde när jag stod där handfallen. 🙂 Klart du ska vara smickrad, det är du som är fågelräddare!
      Numera har vi persiennen nere så vi slipper fler olycksfall. Och jag spanar efter den lilla bofinken. 🙂

      Gillad av 1 person

  3. Eva skriver:

    Din historia är så rörande och spännande. Man vet inte hur det kommer att gå förrän på slutet. Vilken fin insats du gjorde. Du är verkligen den sanna fågelvännen. Halkar och bryter benet för en fågels skull och gör en jätteinsats för en lite bofinksunge. Låt oss – dina bloggvänner- få veta den dag du kan kasta kryckorna så vi kan glädjas med dig!!!

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Tack Eva för fina ord! 🙂 Så glad jag blir.
      Japp, jag lovar att berätta när jag är helt kryckfri. För mig lär det bli en stor dag, roligt att ni vill dela den med mig!

      Gillad av 1 person

  4. Så underbart skrivet om din räddningsaktion. Du borde bli författare. 💖

    Gillad av 1 person

    • Jag brukar sätta fågelkrashare i en skokartong i badkaret några timmar. Oftast är de pigga igen när jag hämtar ut kartongen.
      Fåglar som blivit omtöcknade behöver värme (om det är kallt väder), mörker och lugn.

      Gillad av 1 person

      • Gunilla skriver:

        Just det, tack för påminnelsen. Jag var inne på det, började rota efter en kartong, men eftersom jag skulle iväg till jobbet och inte kunde övervaka fick det bli bordet i skugga med några krukor framför som skydd. Det verkar ju ha funkat i det här fallet. Men jag ska nog göra en kartong redo utifall att. =)

        Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Tack så mycket Annemor! 🙂
      Jag närde väl några slags författardrömmar som liten men tappade intresset. Har väl delvis tagit upp författandet igen i det här bloggformatet. Det räcker just nu. Men det värmer att ni tycker det är roligt att läsa! Stort tack! 😀

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.