Det är inte lätt att vara ringduva

I förmiddags blev jag vittne till hur en hungrig ringduva försökte lösa sitt frukostproblem vid vår fågelmatning.

Det brukar vara gott om solrosfrön på marken men med alla ungfåglar som flaxar omkring och koltrastar som dammsuger marken på frön och maskar var det för tillfället slut. I frörören fanns det kvar, men de är ju anpassade för små mesar, inte stora feta duvor. De får inte plats på de små sittpinnarna framför fröhålen.

Så vad gör en hungrig duva då? Jo, den försöker naturligtvis äta ur fröhålen i alla fall.

Duvan slog sig ner ovanpå en sittpinne på själva ställningen och försökte sedan sträcka sig så långt det gick för att nå fram med näbben till närmaste fröhål. Tyvärr var fröhålet precis utom räckhåll. Det spelade ingen roll hur många gånger duvan försökte. Det slutade varje gång med att den tappade balansen, flaxade vilt med vingarna och närapå ramlade ner.

Förbereder sig… tar lite sats och börjar sträcka sig fram mot det högra röret….

… parerar med stjärten och vingarna – men tappar balansen. Igen.

Men den försökte. Igen och igen. Sträckte sig fram, lite till – och tappade balansen. Hela tiden samma resultat. En dåres envishet.

När jag skrattat färdigt gick jag upp för att fylla på fågelmatningen. Jag tyckte synd om den stackars hungriga tjockisen. Så jag såg förstås till att lägga frön på marken så den kunde få den frukost den jobbat så hårt för. Duvan flaxade givetvis skrämt iväg när jag kom klivande, men avvaktade i en rönn inte alltför långt bort.

Och jag hann inte mer än in med fröburken förrän duvan var tillbaka. Och som ett brev på posten anslöt sig hans (hennes?) fyra polare. Frukosten för det lokala duvkollektivet var räddad. Sån tur.

Och kunde intas utan fler pinsamheter på duvornas bekostnad.

Annons