Fulufjället, Njupeskär och strömstaren

Den 22 februari låg jag nyopererad efter benbrottet och slevade i mig min efterlängtade sjukhusfrukost när min opererande läkare kom in för att kolla läget och peta på benet. Jag ställde då en av mina mest angelägna frågor som surrat runt i huvudet ända sen olyckan:
– Vi har en fjällvandringsresa inplanerad i midsommar. Kommer jag att kunna åka?
Läkaren räknade antal månader tyst i huvudet en stund medan jag ängsligt väntade och sa sedan:
– Jo, det ska nog gå bra, förutsatt att du håller dig på leder, inte går för långt, inte bär tung packning och inte klättrar omkring i terrängen.
– Absolut! sa jag medan jag andades ut och hurrade invärtes. Det där skulle jag nog kunna ordna. Vår resa skulle bli av!

Och det blev den. Nu har jag varit i Fulufjället. Jag har vandrat till vattenfallet Njupeskär för att se strömstaren. Jag har varit vid Fuluforsarna, jag har sett Göljådalen och jag har vandrat upp på Fulufjellet på den norska sidan, ända upp ovan trädgränsen på kalfjället. Jag har vandrat på spänger, på skogsstigar och på lutande fjällsluttningar.  Jag har kämpat mig fram på steniga uttorkade bäckbottnar och tagit mig över nedfallna träd.

Allt detta har jag gjort med kryckor.

Långsamt och målmedvetet och med lite jävlar anamma. Och förstås till många medvandrares häpnad. Jag misstänker att jag är en av de första som fjällvandrat med kryckor. Det kräver ju en viss envishet. För att inte säga dumhet. Eller kanske bara övertygelse och önskan om att få en dröm uppfylld.

Det huvudsakliga målet med resan var att ta sig till Njupeskär, som med sina 93 meter är Sveriges högsta vattenfall och ett känt område för ovanliga mossor och lavar, lappljung och förstås strömstarar. Den leden var den längsta under resan. Totalt fyra km, två dit och två hem. Som tur var hade leden just handikapps- och barnvagnsanpassats, så det var träspänger nästan hela vägen. Det underlättade betydligt. Ändå tog det lång tid och krävde många raster för att jag skulle orka. Backar, både upp och ner, är jobbiga med kryckor och det gällde att vara försiktig så att jag fick fäste för både kryckor och fötter på det varierande underlaget med stenar, rötter och grus. Mardrömmen vore att halka och skada sig igen.

Med full koncentration på marken för att sätta kryckor och fötter rätt var det svårt att hinna se och uppleva omgivningarna, men på vägen dit lyckades vi ändå bocka av ett av våra ”djur vi vill se på resan”: lavskrikan.

Lavskrika
Foto: sv.wikipedia.org

De var precis så oskygga som utlovat och de följde oss vandrare genom hela skogen, från träd till träd, ständigt tjattrande med sitt genomträngande läte. Vackra och coola fåglar som sägs äta ur handen på en, förutsatt att det är falukorv man serverar.

Vi hade ingen korv och var därför ointressanta, så vi strävade vidare längs stigen. Efter en till synes lång kamp mot trädrötterna, stenarna och myggen öppnade sig plötsligt träden och vi var framme vid Björbäcksstugans rastplats och utsiktsplats. Nu kunde vi rentav se vattenfallet! Äntligen! Det var bara knappt 500 meter kvar – vi var nära!

En sista utmaning nerför en brant trätrappa, ännu en spång – och så var vi framme! Framme äntligen! Vi hade gått hela vägen till vattenfallet! Sträckan på knappt 2 km hade tagit oss nästan 1,5 timme, men jag hade klarat det. Trots benbrott. Med kryckor. På en vandringsled. Lyckan var stor kan jag säga.

Det där med strömstaren då? Ni som hängt med ett tag vet att jag varit sugen på att få se den fågeln ett tag. Det var delvis därför jag ville åka till Fulufjället, och det var förstås också därför jag åkte till Tyresö den där ödesdigra dagen i februari. Den dagen då jag fick ett benbrott istället för en strömstare.

Vid Njupeskär fick jag inget benbrott. Men tyvärr fick jag ingen strömstare heller. Det närmaste jag kom var informationstavlans bild på en. Vilket förstås var lite tråkigt.

Men vad fan. Det var ju inte hela världen, insåg jag. Det kommer fler chanser, inte minst hemmavid. Jag var faktiskt mer stolt över att jag lyckats ta mig fram hela vägen. Och man kan ju inte beställa fram fåglar, så att säga. Som fågelskådare får man tacka för det som bjuds.

Dessutom visade det sig att Njupeskär hade fler fågelarter att bjuda på än strömstarar och lavskrikor. Ringtrasten skulle tydligen vara en vanlig rackare. Den hade jag aldrig sett. Och under över alla under – när vi lämnat fallet och tagit oss en bit uppför berget igen för att fika där det var tystare och torrare (det låter och stänker rätt mycket om ett vattenfall) såg vi flera ringtrastar komma farande längs bergssidornas lösa stenar, på jakt efter mat. Vilken bonus!

Ringtrast
Foto: Niclas Ahlberg
http://niclasahlberg.se/portfolio-item/ringtrast-turdus-torquatus/

Och som om inte det var nog fick vi höra ljungpiparens ödsliga rop strax ovanför oss. Vi såg den aldrig. Men lätet påminde oss om fjällens ödslighet och vår egen litenhet i den storslagna och vackra miljön.

Det blev en kopp kaffe till medan vi begrundade den vackra utsikten innan det var dags att börja sträva hemåt på leden som nu fortsatte genom gammelgranskogen. Vi passerade flerhundraåriga granar som stått där ända sedan Gustav Vasas tid. Då tystnar man i vördnad.

Tillbakavandringen gick utan missöden men med samma vedermödor i form av backar, rötter, stenar och en ohemul mängd mygg. Väl tillbaka vid nationalparkens entré unnade vi oss en mycket sen lunch i form av våfflor med hjortronsylt (vilket verkar vara någon slags paradrätt på samtliga turistställen i Norrland. Inte för att vi klagar).

Vi pustade ut och kliade våra myggbett. Sen skålade vi i ännu en kopp kaffe för vår lyckade fjällvandring. Den blev ju verklighet. Trots kryckor.

Annons