Den mystiskt glidande tordyveln

Det var en ganska varm lördagseftermiddag. Jag var ute på en promenad för att gåträna benet. (Nu går jag helt utan kryckor. Det går inte fort, men det går framåt.)

Bäst jag gick där längs asfaltsvägen fick jag se en tordyvel långsamt komma hasande tvärs över vägen framför mig.

Inget märkvärdigt i det. Tordyvlar brukar hasa omkring långsamt.

Det som var märkligt var att den gjorde det på rygg. Till synes helt utan att röra någon endaste kroppsdel. Bara gled elegant fram över asfalten utan att röra en fena.

Jag hann tänka ”Hur i hela friden tar den sig framåt egentligen?” innan jag fattade vad det var jag hade framför mig.

Tordyveln var förstås död. Avliden och hädangången.

Skälet till att den gled så elegant framåt var en liten svartmyra som tydligen bestämt sig för hämtmat till middag. Den drog envetet tordyveln framåt, med käkarna i ett stadigt tag runt dess huvud. Stannade inte för att vila ens. Bara drog sin middag, tjugo gånger så stor som den själv, framåt och hemåt. Mot stacken. Bit för bit, centimeter för centimeter.

Vilken järnvilja hos en insekt mindre än en lillfingernagel.

Vissa gånger häpnar man mer än vanligt över naturens under.

Och inser hur bra man har det. Jag har det betydligt enklare när jag ska släpa hem min egen middag.

Annons