De sista tappra humlorna

Förra helgen, den första hela i september, blev det en tur upp till stugan igen för att njuta av varmt höstväder och lantliv.

Maken åkte upp redan på torsdagen och fick förmånen att vakna till en solig och vacker septembermorgon i södra Norrland. Han var förstås inte sen att skicka vackra morgonfoton till mig där jag satt och harvade vid mitt skrivbord på jobbet, långt ifrån en avkopplande ledig morgon på landet.

Ett av fotona visade bolltistlar med humlor i vackert morgonljus. De var sena, men nu hade de äntligen slagit ut, bolltistlarna. Och humlorna var inte sena att festa på prakten. Bolltistlar är rika på nektar och således uppskattade. Humlorna kravlade runt, surrade och åt för glatta livet. Glad blir man när man kan förse små hungriga humlor med lite käk så här sent på säsongen. Titta bara.

Efter en tågresa på fredagskvällen efter jobbet fick så även jag förmånen att vakna i stugan på lördagsmorgonen. Naturligtvis låg mina förväntningar högt – jag såg fram emot ännu en vacker och solig höstmorgon, som jag skulle få uppleva, med te på trappen och en gårdsplan som badade i sol. Och naturligtvis blev det inte så. Vi vaknade till 12 grader och regn. Tjoho.

Men tja. Det är så det är. Man får gilla läget. Frukost ute blev det ändå, trots regnet och kylan, mest för att vi fortfarande saknar en bra matplats inomhus. Men det funkar om man tar på sig en extra fleecejacka och ett par raggsockor i foppatofflorna. Just den här gången skulle dock möjligen även ett par vantar suttit bra.

Men trots att vi satt där och frös med händerna runt temuggarna hade vi det ändå bättre än humlorna. De satt i bolltistlarna även denna morgon. Men definitivt inte med samma entusiasm. Istället för att glatt kravla omkring satt de nu håglöst stilla, med regnvattnet droppande från vingspetsarna.  Miserabla, blöta och frusna humlor.

Jag antar att ni undrar varför de satt kvar där, i regnet och frös. Jag kan upplysa om att faktiskt hade suttit där hela natten. Inte för att jag var uppe och bevittnade det, men jag är tämligen övertygad. Det var nämligen humlehanar. Så här dags på säsongen är det bara hanarna kvar. Humlesamhällena har dött, bona har övergivits. De gamla drottningarna har dött, arbetarhumlorna likaså. De nya drottningarna som övervintrar och skapar nya samhällen nästa år har redan parat sig, ätit upp sig och gått i ide i väntan på våren. Kvar är hanarna som i stort sett bara väntar på att antingen frysa eller svälta ihjäl, vilket som nu inträffar först. En smula tragiskt.

Utan ett bo att ta skydd i får man klara sig bäst man kan, vilket kan innebära övernattning under en bolltistel, trots regn. Det är tufft att vara humlehane.

Frampå dagen slutade det regna, temperaturen steg och det blev enstaka solglimtar. Det gjorde att det blev lite mer fart på hanarna. De kravlade sakta runt i bolltistlarna och fick sig lite mer nektar till livs, innan kvällskylan fick dem att kura ihop sig igen.

Det går obönhörligen mot höst och det definitiva slutet på årets humlesäsong.

Till helgen åker vi upp till stugan igen. Då hoppas jag att mina bolltistlar fortfarande blommar och att det fortfarande är en smula varmt. För humlehanarnas skull. Och för min. Så jag kan njuta av dem ett litet, litet tag till.

Annons