När jag är ledig brukar jag gå omkring hemma i en sån där riktigt ful stickad gammal kofta. Nopprig, vinröd och uttöjd, med stora fickor fram som har någon slags läskig silvertråd i överkanten. För att piffa upp typ. Lite tantvarning. Men den är varm och skön och praktisk. Funkar fint när man är lite frusen inne i sin av ekonomiskäl halvuppvärmda villa.
Den visade sig funka rätt bra när man är lite frusen utomhus också. Även om det inte var tanken. Det är ju bättre att ha en riktig jacka på sig utomhus i december. Men har man bråttom så har man. Vilket jag hade i lördags förmiddags.
Det väcker naturligtvis frågan: varför har man så bråttom en lördagsförmiddag att man inte hinner ta på sig jackan när man ska ut? Tja, svarar jag då. Behöver ni verkligen fråga? Om ni har följt min blogg ett tag drar ni säkert slutsatsen att det med största säkerhet handlade om någon naturrelaterad incident. Och japp. Ni har rätt. Förstås.
Det som fick mig att storma ut denna gång var det lokala gänget av steglitser.
Steglits
Foto: Christian Ljunggren
http://www.svartfoton.se/steglits.html
De började dyka upp hos oss förra året, till min stora glädje. Först bara två par. Sen några till. Sen fick de ungar. De blev fler. Till slut, tidigt i höstas, hade vi nästan enbart steglitser i hela fågelmatningen. De tjattrade och slogs om först de bästa platserna, sen om alla platserna. Övriga arter fick vackert vänta i kö. Sen försvann de ett tag, steglitserna. Spårlöst borta i några veckor.
Och så, i lördags, satt jag där vid köksbordet med min kaffekopp. Tittade ut genom fönstret och gladdes åt att det var ljust och inte regnade (en ovanlighet den här hösten). Och så såg jag plötsligt ett gigantiskt fågelgäng komma svepande från vår baksida, över vägen, med sikte på den stora björken utanför Gunnars husses hus mittemot.
De var tillbaka igen. Steglitserna. Och nu var de ännu fler. De hade tagit med sig resten av släkten. Jag har nog aldrig sett så många steglitser. Vi pratar 50+.
Naturligtvis måste jag ut och se bättre. Naturligtvis var det bråttom. Naturligtvis såg jag till att få med mig det viktigaste – kikaren, mobilkameran och ett par tofflor. Naturligtvis glömde jag jackan.
Men jag hann. Jag hann se större delen av steglitsgänget i björken där de satt och frossade i björkfrön, innan de försvann. Jag hann fota dem. Och tack vare min varma, fula kofta så började jag inte frysa förrän efter 10 minuter.
Det var det värt.
Amatörbiologen 
Härligt, de är så vackra och de har ökat stort i antal de senaste åren. Vintertid som nu kan de bli många i flockarna.
GillaGillad av 1 person
Ja jag har nog aldrig sett så många! Och visst är de vackra!
GillaGilla
Jaa, de ser knappt svenska ut med sina färger.
GillaGillad av 1 person
Haha … nix jag frågar inte varför – jag vet hur det kan vara 🙂 Fåglar eller något annat intressant – eller att solljuset speglar sig i frosten för en kort stund, för vem har då tid att ta på sig en jacka och ordentlig fotbeklädnad?!
Kul att de vackra fåglarna återkommit till dig – och jag hoppas det kommer några hitåt till mig igen också 🙂
GillaGillad av 1 person
Hahaha ja vi är så lika du och jag Anki! 🙂
Jag ska säga till dem att de ska ta sig söderut till dig så snart jag träffar på dem igen. För tillfället är de försvunna igen…. 🙂
GillaGillad av 1 person
👍
GillaGillad av 1 person