Vi har sett den!

Japp, vi har också sett den. Flera gånger, faktiskt. Fågeln på alla fågelnördars läppar denna höst:

Tallbiten.

Namnet till trots handlar det alltså om en fågel, inte ett materialval till snickerier. Jag har hört talas om den tidigare men aldrig förväntat mig att se den. Kanske var det därför som det inte var det första artnamn som rann upp i huvudet när den väl visade sig.

Första gången var i Bollnäs när vi satt och åt hotellfrukost på juldagsmorgonen. Jag spanade ut genom fönstret och såg ett gäng rödaktiga fåglar med kraftiga näbbar kalasa på röda bär i buskaget ett par meter bort. Försökte kisa för att se bättre. Lönlöst. Ett solkigt hotellfönster och ålderstigna ögon var inte till någon hjälp. Tyckte mig se att huvudet var – svart? Aha! Måste vara domherrar! Röda fåglar, kraftiga näbbar, svarta huvuden. Kunde inte vara något annat.

Jag var så säker på min sak att jag stötte till svägerskan med armbågen och pekade. ”Kolla! Domherrar!” Och hon lutade sig fram för att se dem. Och blev i likhet med mig omåttligt glad över att få se så många fina domherrar som lyste röda mot den vita snön. Det såg man minsann inte hemma i Stockholm. Domherrar! Ha! Där ser man.

Haha, säger jag bara. Haha. Så fel vi hade. Vilket jag insåg strax norr om Uppsala.

För där mina vänner, vid Torbergets rastplats utmed E4:an några timmar senare, såg vi dem nästa gång. Fast det visste vi inte då. Men där, i en bärspäckad rönn bakom toalettbyggnaden, satt de. Röda fåglar med kraftiga näbbar som lustfyllt knaprade i sig bärkärnor, ignorerande oss där vi sakta vågade oss närmare för några foton. Vi hade aldrig sett sådana fåglar. För stora för att vara finkar eller domherrar, och inte var det törnskator… Vi språkade med en annan bilrastande fågelnörd som också vågat sig närmare för foton. Han visste inte heller vad det var. Han gissade på rostfink. Vilket inte ens är en art som existerar. Det säger lite om förvirringen vi alla kände. Gissningar hejvilt. Det var bara att ta sig hem och rådfråga fågelböckerna.

Sagt och gjort, vi tog våra foton, så bra det nu gick med mobilkamerorna, lämnade fåglarna att rensa träden kala från bär i lugn och ro och fortsatte hemåt. Jag grävde fram ”Svenska fåglar” och så började vi bläddra. Förbi de vanliga finkarna och trastarna. Vidare förbi kråkfåglar och lavskrikor. Och så där plötsligt uppenbarade den sig. Den röda fågel vi sett. Tallbiten. Stor röd trastliknande fågel som lever i Norrland men som milda vintrar rika på rönnbär gärna söker sig söderut för att festa på bär. Check! Tallbit var det ju! Vi hade fått se tallbitar! Hurra! ”Ett kryss till på kortet”, som maken sa. Jippi!

Och det var ungefär nu jag insåg att domherrarna i Bollnäs högst troligt inte varit några domherrar. Det var med största säkerhet tallbitar där också. Hm. Nåja. Det kunde varit värre. Jag kunde ju gissat på något i stil med rostfink.

Hade vi hyst minsta tvivel om att vår observation skulle vara tallbit så är det nu tveklöst skingrat av Roffe och Meggie som på sina bloggar berättar om sina observationer av tallbitar nu i december. Ni måste kolla deras bloggar. Mycket bättre foton. Och trevliga historier.

Tallbit, minsann. Ja jösses.

Tallbit Foto: fageln.se

 

Annons