Man upphör aldrig att förvånas

Jag trodde jag varit med om det mesta när det gäller Gunnar vid det här laget. Hur kunde jag tro något så dumt. Man upphör aldrig att förvånas när det gäller katter.

Det var en av kvällarna förra helgen. Vi hade något slags fredagsmys. Det var förvisso inte en fredag men det var åtminstone någon av julhelgernas alla lediga dagar, och då får man ha myskväll med något gott att äta och en bra film att titta på. På vårt bord denna kväll stod två koppar rykande te och en påse ostbågar.

Jag hade just ställt ner teet och slagit mig ner i soffan bredvid maken. Gunnar hade valt att göra oss sällskap denna kväll och stod som bäst och trampade runt i makens mage för att hitta en lämplig sovställning, spinnandes. Maken var inte lika begeistrad men snäll som han är lät han Gunnar hållas, trots sin kattallergi.

Jag gladdes en smula i hemlighet åt att det denna gång inte var min mage som perforerades av Gunnars klor. Jag sträckte mig fram för att starta filmen och påbörja vår myskväll. Sen öppnade jag påsen med ostbågar med det berömda ”Estrella-rycket” – riitsch!

Och SVISCH! så kom en gul pälsklädd blixt farande. Maken hann knappt ge ifrån sig ett ”Ouff!”, föranlett av att Gunnar tog avstamp i hans mage, förrän Gunnar var halvvägs nere i ostbågepåsen.

Jag hann inte ens bli förvånad. Nu gällde det att rädda det som räddas kunde. ”Nähä du!” sa jag bestämt och ryckte undan påsen innan han dreglat ner hela innehållet. Men Gunnar följde efter. Den här skatten tänkte han uppenbarligen inte ge upp. Jag höll påsen högt medan Gunnar ivrigt trampade runt, nu i min mage förstås, med blicken stint fästad vid den eftertraktade påsen som han inte släppte ur sikte. Efter en stunds parerande insåg jag att det inte fanns någon chans att jag skulle få äta mina ostbågar i lugn och ro. Det var bara att gilla läget.

Och så kom det sig att jag fick inleda filmkvällen med att mata en katt med ostbågar en och en i handflatan, medan teet kallnade i koppen och maken skrattade.

Som tur var nöjde sig Gunnar efter bara ett par stycken innan han hoppade ner ur soffan för att ägna sig åt en nogsam tvättning i makens säng istället. Man blir ju smutsig av att äta ostbågar. Jag blev smutsig av att andra åt ostbågar på mig. Men efter avtvättning av kattdregel och upplösta ostbågesmulor kunde jag återuppta min filmkväll – och själv äta några.

En katt som äter ostbågar. Ja jisses.

Katten Sippo (inte Gunnar) äter ostbågar.
Foto: https://kattensippo.wordpress.com/2010/12/09/mums-gos/

Detta inlägg publicerades i Katter och märktes , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Man upphör aldrig att förvånas

  1. pluppfisk skriver:

    alla katter jag haft, sedan bessie när jag var tonåring, har alltid älskat ostbågar. 🙂

    Gillad av 1 person

  2. Meggie skriver:

    Haha, hade litet svårt att tro på att katter skulle gilla ostbågar när jag läste ditt inlägg, även om jag kan se att Gunnar är halvvägs inne i ostbågspåsen. Men nu vet jag att det stämmer. Under födelsedagsfirandet av en av svärdöttrarna härom veckan, medan vi väntade på att sätta oss till bords, hördes plötsligt någon skrika ”ta ner katten från bordet”. Och där bland finservisen, brutna servetter och med den tjocka svansen svepande över de tända ljusen var Miss Molly Malone i full färd att försöka ta sig ta sig in i, just det, en påse med ostbågar som barnbarnet i förbifarten lagt ifrån sig på bordet. Lyckligtvis hann samma barnbarn rädda Molly från att fatta eld, bara svansen som blev litet svedd. Och det luktade inte gott kan jag intyga. Kanske är det därifrån uttrycket ”osa katt” kommer ifrån. 🙂

    Gillad av 1 person

    • Gunilla skriver:

      Haha, ja jag var lika tveksam som du, men efter det här inlägget vet jag inte hur många i bekantskapskretsen som hört av sig med liknande historier. Ostbågar är poppis bland katter tydligen. Dock inte så nyttigt kanske.
      Det där med brända svansar känner jag igen. De har förvånansvärt dålig koll när de är fokuserade på annat. Tur att det slutade väl. En av våra katter blev en gång av med morrhåren på ena sidan. Det luktade inte heller gott. Och såg rätt sorgligt ut. 🙂
      Jag tror du har rätt i uttryckets ursprung. 😀

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.