Vinterfåglar inpå knuten 2020 – utan vinter

Så var det dags igen. I helgen som gick ägde årets stora fågelräkning rum. Sista helgen i januari går vi man ur huse för att räkna vinterfåglar vid våra fågelmatningar och rapportera till Birdlife Sverige. Ja, kanske inte man ur huse, då. Alla är nog inte lika begeistrade. Men rätt många är vi ändå. 2019 var vi hela 21 513 rapportörer över hela Sverige.

I år som alla andra år var det klart att jag skulle bidra. Jag har en matning, alltså rapporterar jag. Men just i år hade jag väl inte så stora förhoppningar om något vidare resultat. Det milda vädret har gjort att fåglarna inte varit särskilt beroende av frömatning. Det finns gott om naturligt käk i naturen, så att säga. Beläggningen har därför varit rätt låg vid mina fågelrestauranger i år. Den här helgen skulle säkerligen inte bli annorlunda.

Men skam den som ger sig. Jag la ut lite mutor i form av osttärningar och hackade talgbollar en stund före räkningen på lördag förmiddag. Med lite tur skulle jag kunna locka till mig några skator åtminstone. Jag vägrade lämna in ett tomt protokoll.

En stund senare gick jag ut med min kikare, mitt protokoll och en kaffekopp. Väl påpälsad slog jag mig ned på en trädgårdsstol med blicken vänd mot matningen och pennan i högsta hugg. Jag var beredd. Låt anstormningen av fåglar börja.

Föga anade jag hur rätt jag skulle få i fråga om anstormning.

Det började lugnt. En och annan steglits. En blåmes. En skata, mycket riktigt ute efter osttärningarna. Haha! Visste jag väl. Jag fick några pinnar i mitt protokoll. Hittills bättre än väntat. En ekorre dök också upp med siktet inställt på jordnötterna, men den fick jag ju inte räkna med. Synd.

Solen skymtade mellan molnen emellanåt. Jag tog en klunk kaffe. Tänkte att det ändå var rätt ok att sitta där ute. Njuta av den friska luften en smula, av att sitta och ta det lite lugnt. Hälsa på förbipasserande grannar och förklara vad jag sysslade med (inte spana på grannar utan på fåglar). Ta en klunk kaffe till.

Det började lite försiktigt. De kom några i taget. Slog sig ner i den höga björken intill matningen och sjöng glatt. Det var ju nästan vårväder. Jag lyfte kikaren och spanade. Grönsiskor! Det var grönsiskor som kommit på besök! Små, grönsvarta och glada. Så kul!

Grönsiska, hane
Foto: Tommy Brinksäter
http://www.pemacore.ys.se

Några av dem flög ner till matningen. Ha! Ännu en art! Jag fyllde raskt och nöjt i mitt protokoll.

Och strax därefter kom invasionen. Grönsiska efter grönsiska kom flygande. De flög till matningen, bort från matningen, tillbaka igen, trängde bort andra grönsiskor, flög ner till marken, skrämde iväg varandra, flög tillbaka upp till matningen, ner till marken, fram och tillbaka. På några minuter myllrade hela fågelmatningen av grönsiskor. Marken böljade av fågelkroppar. Frömatarna var belägrade. Jag skrev febrilt i mitt protokoll. Räknade, skrev, strök, tittade, räknade igen, strök, skrev. För varje minut blev de fler och fler. 14, nej, 21, nej nu kom några till, 24… och nu flög de där, då blir det… nej, nu kom fem till, vad blir det nu.. sitt still hörni! …. Kaffet kallnade i min mugg medan jag räknade och skrev, helt koncentrerad. Det är en teknik att räkna en rörlig massa av fåglar. Man får vara snabb. Väldigt snabb. Helst ha vidvinkelsyn också. Och två extra händer som kan skriva medan man räknar.

Till slut lugnade infernot ner sig en smula. Det började småregna. Grönsiskorna flög upp i björken eller iväg in i skogen. Bara några enstaka vägrade lämna solrosfröna. De satt kvar i regnet och tuggade.

Kvar i regnet satt även jag och försökte få ordning på mitt protokoll. 34 grönsiskor fick jag ihop. Det vill säga det högsta antalet närvarande grönsiskor vid matningen vid ett och samma tillfälle. Tjoho! Vilket toppenrekord!

Jag väntade några minuter till. Väntade på fler överraskningar. Men inga fler fåglar dök upp, vare sig grönsiskor eller någon annan art. Åtminstone inte fler än vad jag redan räknat in. Så jag packade ihop och gick in. Väldigt nöjd med dagens resultat.

Söndagens räkning bjöd inte på några fler överraskningar. Två koltrastar och en talgoxe dök upp. I övrigt rådde söndagslugn. Grönsiskorna hade dragit vidare.

Nöjd med årets insats rapporterade jag således in följande:

När jag kom till grönsiskorna protesterade verktyget: ”Du har matat in fler än 25 individer. Är detta korrekt?” Med största tillfredsställelse klickade jag på Ja-knappen. Det kan du ge dig på att det är korrekt! Mitt högsta individresultat någonsin!

Så. Trots frånvaron av vinter fick jag ett väldigt bra resultat i min räkning av vinterfåglar i år. Mycket bättre än jag förväntat mig.

Där ser man vilka överraskningar man kan få när man räknar fåglar.