Om ni undrar om Gunnar

Jag vet inte om ni ens undrar. Men det var länge sen jag skrev något om Gunnar här på bloggen. Så jag tänkte att det kanske var dags. Utifall att.

Det har varit några jobbiga veckor för Gunnar, faktiskt. Och för oss personal, både ordinarie och extra.

En eftermiddag för några veckor sen satt han som vanligt på baksidan och väntade. Naturligtvis öppnade vi altandörren och släppte in honom. Men istället för glatt skuttande kom han inlinkande, svårt haltande och vägrade stödja på högerbenet.

Oron blev förstås stor hos maken och mig. Vad hade hänt? Hade han varit i slagsmål igen? Var något brutet? Var benet stukat? Vad skulle vi göra?

Gunnar tog det rätt lugnt, han var mest intresserad av att äta, men fann sig tålmodigt i att bli upplyft och undersökt – till en viss gräns. Benet var svullet och väldigt ömt och han ryckte undan det hela tiden. Till sist lät vi honom vara och han somnade lugnt i sängen. Så länge han inte behövde gå omkring verkade han till synes nöjd, trots skadan. Men han tvättade sitt ben ofta, ofta. Kanske lindrade det smärtan.

Vi underrättade husse, som drog en djup suck, kom och hämtade sin katt medan han muttrade något om att ”jag har sagt till den där katten att minska ner sitt revir så han slipper slåss med alla grannkatter” och beställde tid hos veterinär. Jag tror Gunnar har klippkort där vid det här laget.

Tills besöket skulle äga rum fick Gunnar stanna hemma. Inne. Det var inte populärt. Några dagar senare satt han på vår baksida igen. Den här gången haltade han inte lika svårt när han blev insläppt. Vi förstod – eftersom han var ute – att han varit hos veterinären med husse och jag förhörde mig om hur det gått. Veterinären hade inte hittat något. Benet var inte brutet i alla fall. Men husse skulle hålla det under uppsikt och återkomma om något blev värre. Hm. 1 000 kr för ingenting, kan jag tycka.

Men nu verkade ju hältan bättre, svullnaden hade gått ner, han åt och sov som vanligt. Kanske var han något mer dämpad än vanligt, inte frisk alltså, men han verkade ju vara på bättringsvägen. Så vi slappnade av lite. Det skulle nog gå bra.

Det gjorde det. I några dagar. Sen började han halta igen. Vägrade sätta ner tassen. Svullnaden var tillbaka. Tillbaka på ruta ett, helt enkelt. Vi meddelade husse våra iakttagelser, som stämde med hans egna.

Jag vet inte om det blev ännu ett veterinärbesök. Men vi såg inte Gunnar på några dagar, så vi antog att husse gjorde sitt bästa för att hjälpa honom.

Sen dök han upp efter några dagar igen. Svansen i vädret, till synes sitt gamla vanliga glada jag. Studsade in utan att halta, med siktet på matskålen. Svullnaden borta, benet starkt. Nämen? Var han frisk? Hade det löst sig? Vad var felet?

Trots protester blev han upplyft och undersökt. Och se. Nu var det tydligt vad som varit problemet.

Det var ett stort sår en bit upp på benet. Nu var pälsen bortslickad runt om så det syntes tydligt. Troligen hade han varit i slagsmål och fått in en av motståndarens klor i benet som åstadkommit ett sår som blivit infekterat, därav svullnaden. Såret hade inte synts under all päls. Men Gunnar hade löst problemet på katters vis genom att ihärdigt slicka på såret så det tvättades rent och kunde läka. Antar jag.

Nu har det gått några veckor. Pälsen är fortfarande avskavd och ytterligare ett litet sår har kommit fram. Måste ha varit ett rejält slagsmål. Men inget är infekterat, Gunnar är nöjd, allt verkar läka fint. Han är sitt gamla vanliga jag. Äter, sover, vill leka, vill gå ut, repeat. Frid och fröjd.

Vi kan andas ut, husse och vi, ordinarie och extrapersonal.

Men jag tycker det var märkligt att veterinären inte hittade skadan. Lite dåligt rentav. När de nu tar så bra betalt.

Annons