Du ringer ju bara när han är trasig

Eftersom jag själv skrattade gott, trots omständigheterna, vill jag delge er som är ”Gunnar och hans husse”-intressenter här på bloggen en av mina senaste dialoger med Gunnars husse. Men först lite bakgrund.

Det sista jag berättade om Gunnar var ju om hans såriga högra bakben, som han lyckades få ordning på själv. Knappt hade detta ben hunnit läka innan den lille olyckskorpen ådrog sig en ny skada.

Det var förra måndagskvällen som Gunnar dök upp hos oss, dämpad och lite haltande, men nu med högra frambenet uppdraget istället för bakbenet. Vad nu då? Han hoppade upp i sängen som vanligt men såg väldigt medtagen ut och spann oroligt (de gör så för att lugna sig). Jag klämde runt på honom och upptäckte då att han blödde, rätt kraftigt dessutom, från bröstet, strax ovanför höger framben. Vad hade nu hänt? Hade han rivit sig på något? Eller slagits med någon igen?

Han lät mig inte röra vid såret så jag kunde inte tvätta det, han gnällde bara ömkligt och verkade ha väldigt ont. Det fick bli ett telefonsamtal till husse. Det var trots allt hans katt och Gunnar behövde vara hemma och tas om hand.

”Hej! Vi har en trasig Gunnar här”, sa jag.
”Är han trasig? Nu igen?” svarade husse. ”Vi kommer och hämtar honom”.

Vilket han gjorde, med sin yngste son och hunden, Gunnars bäste polare, i släptåg. De bar hem honom och fick en tid hos veterinären tidigt morgonen efter. Husse höll mig uppdaterad och meddelade att Gunnar fick sövas för att kunna undersökas. Det visade sig att han hade två bett i bröstet, sannolikt av en annan katt, men att det nu var under kontroll och rentvättat. Gunnar hämtades kl 14 och blev hemskickad med strut och mediciner.

Gunnar hemma med strut. Foto: Gunnars husse

Nu fick herr Gunnar hålla sig hemma och inomhus några dagar. Det var naturligtvis inte populärt. Detta var tisdag. På torsdagsmorgonen dök oväntat en strutlös och sorglös Gunnar upp på vår baksida och krävde frukost av maken, som förvånat meddelade mig via sms. Märkbart piggare och inställd på en dag i vår säng. Ungefär samtidigt som detta inträffade fick jag följande sms av husse:

H: Det var omöjligt att hålla honom inne lägre. Han skrek vid dörren och ville inte gå på lådan! Hör av er om han dyker upp. Han glömde ta sin medicin innan han gick. 😊
J: Fick just höra att han redan dykt upp hos oss…. 😊
H: Aha. Kommer och hämtar upp om 20 min.

Det blev mönstret för de följande dagarna. Gunnar kom, Gunnar hämtades, Gunnar medicinerades, repeat. I söndags kväll var han inte hos oss, för ovanlighetens skull, när det var dags för medicin, men jag lovade att höra av mig när han dök upp.

Och nu kommer äntligen kopplingen till inläggsrubriken.

Gunnar dök nämligen inte upp förrän efter 22, när vi just var på väg att gå och lägga oss. Men eftersom husse sms:at någon timme tidigare om medicindags tänkte jag att det var bäst att ta in Gunnar och köra överlämning direkt så det inte gick för lång tid efter medicindags. Plus att vi ju skulle gå och lägga oss. Så jag ringde för att berätta att Gunnar var här, istället för att skicka ett sms.

Husse svarade med andan i halsen:

”Har det hänt något?”
”Nä…?” svarade jag frågande, ”jag skulle bara säga att han är här nu om du vill hämta honom för medicinering.”
”Vilken tur! Jag blev lite orolig. Jag trodde det hänt något. Du ringer ju bara när han är trasig.”

Det tog någon sekund. Sen började jag faktiskt skratta. Han hade ju rätt. Förra gången var när hans baktass var sårig, då ringde jag. Och i somras när han kom hem till oss och kräktes några gånger tills det kom blod, då ringde jag också. Varje gång jag ringt hade Gunnar varit trasig, det stämde ju.

Snacka om att stressa upp någon i onödan.

Vi får hoppas att herr Gunnar avhåller sig från slagsmål i framtiden. För hans egen skull, förstås. Och så slipper jag stressa hans husse med telefonsamtal.

Annons